Hur långt ned kan byxorna sitta och fortfarande betraktas som på?

Det är den här typen av frågor jag brottas med dagligen när jag åker till och från jobbet. Bussen är nämligen full av killar mellan 11-17, varav många har jeansen förankrade under skinkorna. Det enda som den här låga fästpunkten leder till, är ett tvångsmässigt dragandes i framkant av byxorna. Deras gångstil blir också misstänkt likt pingvinens, vaggandes från sida till sida. Att sätta sig på barstolarna på CoffeeCup blir också enormt svårt, eftersom det är stört omöjligt att bara lyfta ett ben och ta sig upp på ett värdigt sätt. Jag pratade med en psykoanalytiker om fenomenet och vädrade min misstanke att det hela egentligen handlar om en ovilja att växa upp och stå på egna ben. Kanske en omedveten längtan efter att, likt pingvinen, få fast sällskap och sen ruva på ett ägg i grupp med andra hannar. Psykoanalytikern tittade märkligt på mig och avfärdade mig. Hans åsikt var att det hela var analt från början till slut. Dels fixeringen vid klädstilens och dessutom kontrollbehovet för att behålla byxorna på. Han menade att det hela var en helt naturlig manifestation av makt och självbestämmande och därför ett viktigt steg mot den falliska fasen och mognad. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra om jag kanske gått miste om något. Satt inte mina byxor rätt högt upp under min uppväxt?

Anders

Åsa-Nisse 2006

Igår såg jag en helt vanlig kille komma ut från Systembolaget med en påse i handen. Han passerade ett kafé, där två bekanta till honom satt. De får ögonkontakt och killen höjer Systempåsen och döljer sitt ansikte bakom den. De skrattar åt varandra och sen är det igång. ”Hå, hå, hå, jaså är det helg redan?” ”He, he, he, in i dimman.” ”Har du musbete i godispåsen?” ”Lokalbedövning!” ”He, he, he, drick inte allt på en gång bara.” Jag vet inte hur länge det här tvångsmässiga Åsa-Nisse skojandet ska pågå i Sverige så fort det handlar om alkohol, men jag ser det hela tiden. Det är dessutom nästan uteslutande män som ägnar sig åt det här. De är antagligen rätt normala människor i vanliga fall, men så fort det klirrar i en Systembolagspåse är det som att trycka på en dörrslammarfarsknapp. Då är det dessutom helt acceptabelt att snegla ner i påsen och kolla in innehållet. Folk kan till och med börja skoja med en på tunnelbanan om man har en Systembolagspåse. Tänk om det här beteendet gällde andra påsar man bär omkring på. Apoteket till exempel. ”Hå, hå, hå, jaså det ska hem och flossas i helgen. Jo, jag tackar. He, he, he, ta inte i så att det blöder bara.” Undrar hur det skulle låta när man har en salva mot flatlöss i påsen?

rapport från italien

Jag kan konstatera, nästan lite besviket, att italienska män har slutat att krafsa sig i skrevet på offentliga platser. Någonting måste ha hänt, eller så avtar behovet ju högre upp i Italien man befinner sig. Den här gången befann jag mig i höjd med Rom, så vi kan väl ta det som ett riktmärke tills dess att vi får in fler rapporter och kan göra en mer empiriskt korrekt kartläggning av fenomenet. När det gäller bilkörningen var det annars sig väldigt likt. Den nonchalanta körstilen lever och frodas. Vänster arm hängandes ut genom sidofönstret, cigarett i mungipan och uteslutande omkörningar där man kan vara helt säker på att utsätta sig själv och andra för direkt livsfara. Om Buddhister körde såhär, hade jag haft lättare att begripa det, då finns ju alltid reinkarnation som en beskyddande möjlighet. Ibland får jag för mig att det kan vara ett raggningsknep också. Man erbjuder sig att skjutsa hem en tjej i bilen eller på motorcykeln, sen kör man så ursinnigt och riskabelt som möjligt. På så vis är tjejen så tacksam när hon kommer fram levande, att hon ställer upp på vad som helst. Vad vet jag? För några år sedan var det populärt att köra vespa med ridhjälm, den har försvunnit och ersatts av en hjälm som liknar den som amerikanska mc-poliser har. Hjälmen ska sitta löst på huvudet, högt uppskjuten i pannan och självklart inte vara fastspänd. Själv körde jag en en hyrbil och skulle ta mig förbi en lastbil på motorvägen, när jag plötsligt fick en liten Fiat i häcken som blinkade och tutade eftersom jag uppenbarligen inte körde om tillräckligt fort. Jag slutförde min omkörning och la mig sedan i högerfilen lugnt och behärskat. Fiaten gled upp jämsides med mig och fyra italienska killar satt och skrek och gestikulerar mot mig. Jag log mot dem och svarar med det universella teckenspråket, ett sträckt långfinger. Jag kände mig väldigt mogen.

Anders

män i bar överkropp

Jag vet att det är varmt. Ovanligt varmt för att vara i Sverige, men ändå. Vad är det som driver medelålders män att gå runt i bar överkropp? Gärna inne på varuhus eller i shoppingcentrum. Är det fåfänga, obetänksamhet eller bara enormt dåligt omdöme? För mig spelar det ingen roll om de har en vacker kropp eller inte, jag mår lika illa varje gång i alla fall. Saken blev inte bättre när en god vän refererade till en artikel där det slogs fast att en av de värsta bakteriespridarna i sommarvärmen, var grillande män i bar överkropp. Inte råttor, inte duvor, utan svettiga, bakteriestinna, håriga män med grillverktyg i händerna. Imorgon åker jag till Italien där män har en annan egenhet för sig, att klia sig i skrevet. Jag lovar att granska fenomenet grundligt och återkomma med en rapport. Kanske ska jag pröva att anamma lite av den italienska mannens ovanor, bara för att se hur det känns.

Anders

kvällspressjournalistik?

Läste löpet på en av våra kvällstidningar igår. "Tyskt psykkrig mot Henke." Det är inte så att jag är överraskad, när det gäller Expressen och Aftonbladet kan ingenting förvåna mig längre. Men just den här dagen måste de ha gnuggat geniknölarna ordentligt. Det måste ha känts enormt tillfredsställande att både få in orden Tyskland och krig i ett löp. Att dessutom subtilt krydda det genom att väva in den enda svenska spelaren som har lite mörkare hudfärg, det måste ha utlöst spontana applåder på redaktionen. Vilken dramaturgi! Tänk att lyckas med konststycket att få VM att låta som ett eko från 30-talet. Det här är bara ett exempel på en hel svit av övertramp och idiotiska utspel från två tidningar som helt tappat yrkesstoltheten. Genom lite insiderinformation fick jag höra att en av tidningarna betalat en storbystad såpastjärna för att kunna få skriva att hennes bröst exploderade på ett flygplan. Det var ju elegant att erbjuda henne pengar innan de skrev i alla fall. Den chansen får säkert inte de flesta. Personligen köper jag aldrig kvällspress. Det är nämligen det enda språk de förstår.

Anders

våld i tunnelbanan

Vem gav Lasse Åberg uppdraget att designa sätena på våra nya, snygga tunnelbanetåg? Jag vet att det suttit där ett bra tag, men varje dag påminns jag om hur fruktansvärt fult och plottrigt det ser ut. Dessa naiva små teckningar i rött, ljusgrönt och ljusblått av sevärdheter i Stockholm, mot en mörkblå botten. Det borde vara straffbart. Sverige är ett land fullt av skickliga formgivare som begriper att form och miljö hänger intrikat ihop. Människor som kan komponera en helhet och skapa harmoni. Lasse Åberg är inte en av dem och ändå fick han jobbet. Jag brukar spekulera i att någon chef inom Stockholms lokaltrafik "råkade känna" Lasse. Kanske äger han (jo, det måste vara en han) flera av Lasses härliga litografier av Musse Pigg och föreslog att man skulle fråga om han ville göra inredningen på tågen. Jag klandrar inte Lasse för att han tackar ja till en förfrågan. Kanske borde jag istället vara tacksam för att det inte är Musses öron på sätena? Nästa dråpslag var upptäckten att Lasses motiv nu också finns på glas och keramikprodukter. Jag börjar misstänka en konspiration och har starka skäl att tro att Ulrika Hydman-Vallien ingår i den. Alltihop börjar kännas som en ond dröm.

Anders

studentrörelse

Utanför vårt kontor åker lastbilar fullastade med studenter. Jag följer det varje år med ett visst intresse. En sak jag upptäckt är att det finns ett samband mellan hur fort lastbilen rör sig och hur mycket de skriker och jublar upp på lastbilsflaket. Så länge den rullar på ett hyggligt tempo är stämningen på topp och människokärleken vet inga gränser. Sen stannar lastbilen för ett rödljus och det är precis som att tända takbelysningen och skruva ner volymen på ett dansgolv. Plötsligt står de helt stilla på lastbilen och får svårt att möta blicken från oss på trottoaren. De står och skäms med sina vita mössor på sned, en ölburk i handen och Bon Jovi på för full volym. Sen efter ett ögonblick, som känns som ett en evighet, rullar lastbilen vidare och festivalstämningen återvänder som genom ett trollslag. Det är konstigt. Som ett litet naturfenomen. Tänk på det nästa gång du ser dem.

Anders