Praise, abuse, job offers and inquiries. This is the place.

1 Borgvägen
Stockholm, Stockholms län, 115 53
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Cykliska funderingar.

anders tempelman

hd-1080-bicycle-wheel-spinning-after-mountain-bike-crash_41laxvk9p__F0000.png

För ett antal år sedan började det byggas cykelbanor i förorterna som om det inte fanns någon morgondag. Jag utgick ifrån att de finansierades av samma EU-farbror i Bryssel som lagt miljarder på att bygga rondeller i hela landet. Men oavsett vilket, tror jag att alla uppskattade cykelbanorna, fast av helt olika skäl.

Masochisterna som sitter ensamma i sina bilar till stan varje morgon hoppades på mindre köer. Vi som åker kollektivt såg fram emot att slippa fullsatta tunnelbanor där vitlöksdoftande människor gnuggade sig mot oss. Och de som cyklar till och från jobbet hoppades på säkrare resor, mindre livsångest och underhudsfett. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Någonstans i den klungan fanns även en skara som motiverades av att deras cyklande gjorde skillnad och minskade utsläppen av koldioxid så att planeten skulle brinna upp lite långsammare. Jag tror tyvärr att just det hoppet grusades av gruppen krisande mellanchefer i Lycra. Ett gäng som såg cykelpendlandet som ett alibi för att få spendera obscena mängder pengar på cyklar och cykeltillbehör som flögs hit månadsvis från Kina. 

Men att uppmuntra cyklandet är bra och att göra trafiken säkrare genom att separera fordonslagen är jag en stark anhängare av. Men någonting gick fruktansvärt snett.

Knappt hade de nyasfalterade cykelbanorna svalnat när jag noterade att många cyklister valde att inte använda dem. De föredrog att cykla vidare på bilvägen som nu krympt för att ge plats åt just cykelbanorna. Istället för att ge efter för min första impuls, att skrika könsord, preja dem av vägen eller avlossa en avsågad hagelbössa vid omkörning, så intervjuade jag cyklister. Jag ville förstå varför de inte omfamnade alla dessa vägar som byggts enbart för deras skull.

Ganska snart fick jag klart för mig att det finns en kategori cyklister som anser sig vara lite förmer än andra cyklister. De äger oftast landsvägscyklar som kostar en årslön och som kan uppnå betydande hastigheter. De menade att det var för många ”lallare” på cykelbanorna som störde deras snabba cyklande. Några menade också att cykelbanorna oftast hade mer grus på sig än bilvägarna (fråga mig inte varför) och därför ledde till flera punkteringar på deras lövtunna racerdäck. Så resultatet var att trafiken på bilvägarna blev ännu farligare, för alla berörda.

Regeringen reagerade förstås på detta och fattade det enda logiska beslutet: Att göra det lagligt att cykla på 50-bilväg trots att det finns cykelväg. Ett beslut som snabbt ledde till att antalet cykelolyckor sköt i höjden. Någon försvarade beslutet med att vi måste vänja oss vid flera cyklar på bilvägen, vilket får mig att tänka att vi också måste vänja oss vid att det inte bara ligger grävlingar, rävar och kaniner i väggrenen framöver. Och i en sån här sagolikt irrationell värld borde väl jag få köra bil på cykelvägen framöver? Den är ju oftast helt tom.

Aktivt irriterande.

anders tempelman

a-2016-rio-olympics-venue-is-full-of-human-waste-and-teeming-with-viruses--heres-what-it-looks-like.jpg

Ofta skryts det om att vi har så bra kranvatten här i Stockholm. Men ärligt talat, vem kan ta den propagandan på allvar när den kommer från Stockholm Vatten och Avfall? Redan i namnet har de ju blandat ihop två saker som absolut inte ska ha med varandra att göra. Sen går folk omkring med sina designade och otroligt irriterande yogaflaskor i glas eller metall på dagarna och sippar maniskt under möten för att hålla sin ”vätskebalans”. Min bestämda känsla är att om de visste vad vårt s.k dricksvatten innehåller så skulle de behöva använda flaskan för att slå sig själva medvetslösa.

Så jag surfade runt lite bland vattenreningssystem avsedda för kärnkraftverk och krematorier, tills jag hittade Brita-kannan. En nätt liten vattenkanna med ett aktivt kolfilter. Två dagar senare packade jag ivrigt upp den och läste sen på hur fruktansvärt effektiv den är. Kannan fylldes och placerades i kylen. Var fjärde minut tittade jag till den kärleksfullt och kände efter om det rena vattnet var lagom kylt. Till slut drack jag ett glas och smackade uppskattande högt och tydligt bredvid min fru, som varit skeptisk till köpet från början. Att klockan var tre på natten och mitt i hennes REM-sömn gjorde att jag inte riktigt fick den respons jag hoppades på. Till frukosten dagen efter gjorde jag om samma procedur och drack flera glas på raken och avslutade varje med ett ljudligt ”ah” följt av ett ivrigt nickande mot det tomma glaset. Den enda i familjen som studerade mig intresserat var hunden.

-Vill du inte ha ett glas friskt, rent vatten? frågade jag min fru som satt försjunken i morgontidningens rapportering av dödsskjutningar.

-Vi har rent i vatten i kranen, svarade hon frånvarande

-Nej, det där är en myt. Bara för att vi får vårt dricksvatten från Mälaren så tror folk att det är rent. Vet du vad som finns i Mälaren? frågade jag konspiratoriskt.

-Fisk?

-Kanske. Men mest bakterier, bajs, amöbor, knark, antidepressiv medicin…

-Vi har ju reningsverk, försökte hon avbryta.

-OCH LIKRESTER!

-Likrester?

-Ja, folk som drunknat eller gått igenom isen och sen flyter upp flera år senare, hur känns det som måltidsdryck?

-Vad har du sett för program…

-Men den här makalösa lilla uppfinningen tar hand om det värsta, sa jag och pekade på kannan.

-Vad bra för dig.

-Jag tror till och med att man kissa i den och dricka upp det efteråt? avslutade jag entusiastiskt.

-Pröva, sa min fru utan att lyfta blicken från morgontidningen.

 

 

Rysshatet.

anders tempelman

kafka-writing.jpg

Jag får ett mail från Ryska ambassaden med anledning av GDPR. De undrar om jag vill fortsätta att få deras utskick och vara kvar i deras register? Jag väljer medvetet att inte svara med vändande mail, eftersom jag vet att vissa saker kan låta så hårt i text och missuppfattas. Kvinnan på ambassaden som jag kopplas till pratar fläckfri svenska och jag förklarar mitt ärende.

-Jag fick mailet om GDPR från er och visste inte riktigt vad jag skulle svara, säger jag lite lent.

-Du behöver inte gör någonting, på så vis är du kvar i registret, kvittrar kvinnan i andra änden.

-Det är just det, jag visste inte att jag fanns i era register, säger jag.

-Det gör alla som skriver negativa saker om oss, svarar kvinnan med en Sibirisk iskyla i rösten.

-Har jag skrivit negativt om er? Det tror jag inte.

-Jo, vid ett par tillfällen.

-Har jag?

-Ja.

-Jag skriver så mycket dumt att det är omöjligt att komma ihåg allt. Men jag vill nog gärna bli raderad från registret, om det är ok med dig?

-Så du vill bli raderad? frågar kvinnan i andra änden.

-Från registret. Det räcker bra så just nu. Jag lovar att ringa igen om jag uppnår en ålder då jag riskerar att hamna i den svenska åldringsvården, säger jag och försöker vara lite rolig.

-Du vill inte bli raderad nu?

-Nej, det vill jag inte.

-Ok, då behöver du inte göra någonting.

-Så är jag ute ur ert register nu?

-Nej.

Jag skrattar till lite nervöst och söker desperat efter en väg ut.

-Om jag sprider lite positiva saker om den här gasledningen i Östersjön, skulle det förändra saken?

-Hur menar du nu? frågar hon med spelad vänlighet.

-Eller en hyllning av invasionen, förlåt omfamnandet, av Krimhalvön. Att den skedde helt på initiativ från den ryska befolkningen som kände sig hotad och utsatt. Och att hela den här Novichok-historien i England är ett påhitt av några överkänsliga astmatiker.

-Det skulle vi uppskatta, svarar kvinnan i andra änden.

-Jo, men skulle jag slippa vara i ert register då?

-Nej, bara människor som accepterar att vara med i vårt register kan lämna det.

-Människor som inte vill lämna?

-Precis.

-Jag tror jag förstår, svarar jag och inser att de har rätt bra litteratursmak i Ryssland ändå. Både Franz Kafka och Joseph Heller.

 

Makt, ett säkert sätt att bli tråkig och osympatisk.

anders tempelman

second.jpg

Jag är fortfarande för lamslagen av värme, grappa och brist på tankeverksamhet för att skriva något vettigt blogginlägg. Så jag bjuder på en artikel som jag skrev för HR People och som handlar om hur makt korrumperar på de mest oväntade sätt. Tänkte att det kunde passa bra nu när Trump och Putin suttit och dunkat varandra i ryggen. Enjoy!

Den vanligaste föreställningen om människor med makt, är att de tagit sig till toppen genom manipulation, hot och ren ondska. Och världshistorien innehåller onekligen fasansfulla exempel som bekräftar den bilden. Många menar att Machiavellis Fursten som skrevs 1532 fortfarande är instruktionsboken för alla som vill ha makt. ”Man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem” var ett av hans handfasta tips. 

Dacher Keltner, professor i Psykologi på UC Berkley, som studerat ämnet i över 20 år, menar att idén om den självupptagna och hänsynslösa maktmänniskan inte så enkel som vi hittills trott. Oavsett om man studerar chimpanser, dagisbarn eller universitetsstudenter, så är det inte mobbarna och manipulatorerna som får makt. Det är istället de som visar vänlighet, omtanke och en vilja att göra gott. Makt är någonting du får därför att du förtjänat omgivningens respekt.

Det här är ju väldigt goda nyheter och skulle i så fall betyda att mänskligheten är på helt rätt spår. Att alla våra politiska makthavare och chefer är fina människor som bara vill oss andra gott. Ja, du hör ju själv hur orealistiskt det låter. Det är också därför som Keltner valt att beskriva sina resultat som maktens paradox. Forskningen visar nämligen att så fort du når en maktposition, förlorar du egenskaperna som tog dig dit från början. De flesta känner till uttrycket att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Det myntades av Lord Acton 1887 och nu har alltså Keltner verifierat det - 131 år senare.  

Människor som upplever sig ha makt är mer benägna att uppföra sig impulsivt, köra bil vårdslöst, ljuga och bedra sin partner. Rika människor snattar mer än fattiga och folk i dyra statusbilar stannar mer sällan vid övergångsställen än de i enklare bilar. I en studie visar de sig till och med vara kapabla att stjäla godis från barn. Makt är ett gift som förgiftar även den bäste. I ett försök lät Keltner tre studenter utföra en tråkig rutinsyssla ihop, men en utsågs till gruppens chef. I en rast fick de sen ett fat med fyra goda kakor. Vem tog den extra fjärde kakan? Du vet redan svaret. 

När man ber försöksgrupper att rita bokstaven E i pannan så att andra kan läsa den rättvänd, så har människor med makt större svårigheter med uppgiften än andra. De är helt enkelt oförmögna att se världen ur en annan människas perspektiv. Sukhvinder Obhi, neurforskare vid McMaster University, har i sin forskning kommit fram till liknande resultat som Keltner. Människor med makt saknar eller har bedövat färdigheten som kallas för att ”spegla sig”. D.v.s att kunna leva sig in i andra människor situationer. De har en empatibrist som gör att de inte gissa hur en kollega reagerar på en en kommentar eller synpunkt. De slutar dessutom att efterhärma andra, som att skratta när andra skrattar till exempel.

Det här låter ju inte direkt som människor man skulle vilja ha som chef, än mindre bjuda på middag. Den stora frågan är väl därför om det ens är möjligt att bli högt uppsatt politiker eller chef utan att förlora alla sina goda egenskaper? Keltner menar att man kan öva genom att medvetet fokusera på andra människor, lyfta fram det goda i andra och glädjas över deras framgångar. Att minnas stunder när du känt dig maktlös kan också hjälpa (rotfyllning hos tandläkaren, en rejäl maginfluensa eller annat valfritt, plågsamt minne), liksom att omge dig med människor som kan ta ner dig på jorden. Och om inte det hjälper får vi sätta vårt hopp till det faktum att maktutövning med empati och omtanke är det säkraste sättet att bibehålla makten. Även om du inte är en vänlig människa innerst inne, så lönar det sig att agera som om du vore det. När jag mailar Dacher Keltner och frågar om det finns några könsskillnader i den här forskningen, så svarar han att studier av bl a McKinsey och Credit Suisse visat att det kan finnas skillnader.

Ägna nu resten av dagen åt att fundera över vilken kön det kan vara som är mindre benäget att korrumperas av makt.

 

Jag har inte en enda originell tanke kvar.

anders tempelman

Skärmavbild 2018-07-12 kl. 14.53.06.png

Jag är för utvilad/utmattad för att orka skriva ett blogginlägg just nu, så jag delar med mig av en artikel jag skrev för tidningen Kupé i våras som handlar om kreativitet och en av dess främsta fiender. Själv ska jag se om jag orkar brygga mig en espresso och kravla mig ut till poolen.

Bli mer kreativ. Gör absolut ingenting.

En man från Gotland flyttar in i en paradlägenhet i Stockholm som han just ärvt. Den är helt tom och han sover ensam på en uppblåsbar madrass utan lakan i ett av rummen. Efter ett tag blir hans hemlängtan outhärdlig och under inverkan av en flaska bananlikör bestämmer han sig för att börja spela Kubb mot sig själv. Klockan ett på natten ekar ljuden av studsande träklossar mot parkettgolv i fastigheten och ut över hela stan. 

Det du just läst är en dagdröm som kom till mig när jag satt på en parmiddag och höll på att dö av tristess. Tills ganska nyligen ansågs dagdrömmar enbart vara ett sätt att fly verkligheten. Jag vill minnas att min fröken i matematik på gymnasiet menade att mitt dagdrömmande handlade om koncentrationssvårigheter, lathet och brist på begåvning. Att hon själv eventuellt var oduglig på att förklara andragradsekvationers inneboende skönhet och nytta i verkliga livet, ingick inte i hennes tankevärld. Men nu har flera forskare visat att dagdrömmar, denna till synes improduktiva aktivitet, i själva verket är helt avgörande för vårt kreativa tänkande. En som forskat kring ämnet är hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han har konstaterat att dagdrömmar aktiverar prefrontala cortex, ett område i hjärnan som hör ihop med förmågan att fatta beslut och anpassa sig till sociala sammanhang. Samma del av hjärnan styr även empati, omdöme och personlighet och är kopplad till det limbiska systemet, även kallat känslohjärnan. Under en dagdröm går hjärnan in i ett unikt kreativt läge där tankar, samband och idéer kopplas ihop och får ny mening. Och det är ju definitionen på kreativitet, förmågan att sätta samman känd information på ett helt nytt sätt. Flera oberoende studier visar att personer som dagdrömmer ofta gör bättre ifrån sig i uppgifter som kräver kreativa lösningar och originellt tänkande. (Stämmer tyvärr inte alls på mig i matematik.) 

Sociala media dödar dagdrömmarna.

Den här forskningen borde inspirera oss alla att låta tankarna flöda fritt oftare, men det visar sig att dagdrömmarna håller på att konkurreras ut. Enligt undersökningsföretaget Nielsen konsumerar amerikaner 10,5 timmar media per dag. Över två timmar av dessa ägnas dagligen åt Facebook, Instagram, snapchat och andra sociala media. Sverige ligger förstås inte långt efter. Jag är definitivt en av dem som ofta glor ner i min telefon, sökandes efter underhållning, tidsfördriv eller bekräftelse. Att sociala media stimulerar hjärnans belöningssystem är känt sedan länge. Exakt hur min gamla skolkamrat Jerkers segeltur i Kroatien kan locka fram mitt dopamin är lite oklart, dels därför att jag aldrig haft någon kontakt med honom i verkliga livet sedan högstadiet och dessutom eftersom jag är ointresserad av segling. Men jag följer hans tillfixade bilder när seglen hissas och alla har nyblekta tänder och rutor på magen. Det känns mer som om det stimulerar min känsla för avundsjuka, en sida jag helst skulle vilja leva utan. Men lojalt ger jag likes, i förhoppningen att jag ska få en tillbaka när jag statusuppdaterar att jag fått råttor i krypgrunden på huset. På något plan är det här uppenbarligen belönande, men det leder inte till några banbrytande, kreativa idéer. Redan 2015 ansåg 60% av svenskarna att de ägnade för mycket tid på internet, sedan dess har vi bara ökat användandet.

Ge ditt undermedvetna en chans.

Kreativitet uppstår inte därför att man är besatt av att vara ”produktiv” eller mata hjärnan med konstanta intryck. Den uppstår i de små mellanrummen i vardagen där man tillåter hjärnan att få en föräldrafri stund och göra egna upptäckter. Alfons Åbergs farmor hade rätt när hon sa att ”det är bra att ha tråkigt”. De flesta har dagdrömt i duschen, under idrott, promenader, resor, meditation eller plågsamma parmiddagar. Einstein menade att relativitetsteorin kom till honom i en dröm. Inte som en blixt från en klar himmel, utan som en förlösande idé efter åratal av fokuserad forskning. Men det krävdes ett vilotillstånd som agerade barnmorska. Så oavsett vad vi arbetar med, finns det en underskattad källa till inspiration och annorlunda tankar som vi alla borde utnyttja bättre. Kanske kan vi rensa lite bland de vi följer på sociala media och frigöra lite tid åt att producera egna, originella tankar istället?

Exakt vad jag ska göra med dagdrömmen om mannen som spelar Kubb mitt i natten är fortfarande lite oklart. Det känns som en öppning till en långfilm, men jag kan inte bestämma mig för om det är starten på en fruktansvärd mordhistoria eller en komedi. Jag ska dagdrömma på den saken.

 

Att kunna sälja vad som helst, men inte sig själv.

anders tempelman

september-04827.jpg

Jag går andaktsfullt upp på Akademibokhandeln vid Hötorget. Eftersom jag älskar böcker gör jag det ganska ofta. Men idag handlar det inte om det. Jag är här för att se min egen bok i bokfloran.

På många sätt är jag bortskämd med att se mina idéer och texter få en stor publik, men då har det oftast handlat om andra som anlitat mig för att ge deras varumärken någon sorts existensberättigande och en röst. Det här är annorlunda, nu handlar det om mig och mitt ocensurerade inre. Lyckokänslan av att upptäcka min bok på nyhetsbordet i entrén är överväldigande och jag måste stålsätta mig för att inte gå fram och kyssa mannen bakom kassan. Att han har ett enormt, könshårsliknande skägg i ansiktet bidrar också. Istället placerar jag mig lite i ett hörn och studerar människor som sökande rör sig runt bordet. Jag tror jag hoppas på att få se hur min bok faktiskt köps av en kund. Det finns säkert många människor som sysslar med kultur som inte tycker att försäljningssiffror är en bra eller viktig måttstock på kvalitet, vilket antagligen sammanfaller med att de producerar något som ingen vill betala för. Jag tillhör inte den skaran. Min bestämda åsikt är att försäljningssiffror inte är allt, men kultur som inte hittar en publik borde snarare klassas som hobby. Något man kan syssla med på fritiden och definitivt inte få statliga stödpengar för att hålla på med. 

Spänningen stiger markant när en man i min egen ålder tar upp min bok och börjar bläddra och småläsa. Jag följer det hela och kan till slut inte hålla mig, utan glider upp bredvid honom och låtsas leta efter något läsvärt. Mannen sneglar på mig och håller upp boken mot mig.

-Vad tror du om den här?

Jag tar min eget bok av honom, skummar texten på baksidan, tummar lite förstrött på den och gör sen en axelryckning.

-Min gissning är att det här är någon skitnödig reklamsnubbe som plötsligt drabbats av en existensiell kris. Årtionden av skamlös prostitution i kapitalets tjänst och nu har han plötsligt utvecklat ett samvete? Skulle inte tro det. Om jag vore du skulle jag satsa på den här istället. Jag håller upp Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” framför ögonen på honom.

-Alternativt den här, den ska vara storslagen, säger jag sen och pekar på en bok om en syfilisepidemi i Norge på 1800-talet. Mannen nickar besvärat och lämnar butiken tomhänt. 

Själv står jag kvar och undrar om min försäljningsteknik tappat lite av sin skärpa. Eller om jag planerar att skriva som hobby framöver?

 

 

Kultursnobbens sista utpost.

anders tempelman

1519.jpg

Min bok har knappt lämnat tryckpressarna när min förläggare glatt berättar att det ska göras en talbok av den.

-Det är fantastiskt, Storytel är störst i landet på talböcker och….

-Absolut inte, avbryter jag henne och kastar min Fedorahatt rakt in i förlagets kontorslandskap. 

-Varför inte? Ju fler platser du finns på desto bättre är det, försöker min förläggare samtidigt som jag tänder min sjöskumspipa.

-Vi röker inte här, säger en pipig röst dold bakom en datorskärm.

-Det är möjligt, men det gör jag, svarar jag och blåser en plym av grå rök mot rösten.

-Det är ju enormt smickrande, varför är du negativ till det, undrar min förläggare.

-Förr i tiden var talböcker för blinda människor, vilket var helt i sin ordning. Numera är det ju för människor som inte orkar eller är kapabla att ta till sig litteratur i sin ursprungsform. Eller så är de rastlösa och vill maximera sina hopplösa liv genom att lyssna på något samtidigt som de gör rent golvbrunnen i duschen. Jag vill inte förminskas till en distraktion för idioter.

Min förläggare försöker bryta in, men  jag har precis fått upp ångan.

-Dessutom anser jag att talböcker förflackar författarens egen röst. Att filtreras genom en svensk skådespelare som till vardags antingen spelar kommisarie i en hopplös svensk deckare eller står och spelar över på Dramaten - över min döda kropp!

-Men de vill ju att…..

-Jag vill inte diskutera det här mer, avbryter jag. Min integritet är viktigare än allt annat. När jag för en gångs skull ger ut något helt fritt från kommersiella intressen vill jag inte besudla det med att någon förvandlar det till platt radioteater, säger jag och gör en svepande rörelse med pipan så att hela kontorslandskapet fylls med rök.

-Så att de uttryckligen bett att du läser in boken själv spelar ingen roll? säger min förläggare försåtligt samtidigt som brandlarmet går igång. Folk reser sig och rusar tumultartat mot nödutgångarna. Till slut står jag ensam kvar i det öronbedövande larmet. Jag funderar på om jag föredrar att brinna inne, hellre än att erkänna att jag kanske varit kategorisk och uppfört mig lite dumt?

För bilresor och meningslösa skogspromenader:

https://www.storytel.se/books/510719-Vi-goer-ingen-stor-sak-av-det-haer-Samlade-absurda-betraktelser

För litteraturälskare:

https://www.akademibokhandeln.se/bok/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/9789188529800/

https://www.bokus.com/bok/9789188529800/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/

En enormt stor sak.

anders tempelman

handcuffed-thief.jpg

Kanske överreagerar jag, men vid midnatt står jag i full Ku Klux Klan-mundering utanför en villa i Bredäng. Jag har precis tänt eld på det träkors jag monterat bredvid studsmattan på tomten. En tomt som tillhör ägaren till tryckeriet som inte lyckades trycka min bok "Vi gör ingen stor sak av det här" på utsatt tid. Jag tvingades ställa in bokreleasen, en sammankomst där jag skulle omfamnas av alla människor som betyder någonting för mig. Ett minnesvärt ögonblick i livet där min såriga självkänsla skulle påstrykas med en mjukgörande salva av kärlek och välvilja.

Korset brinner med full kraft och människor har börjat stå och glo vid sina fönster i villaområdet. Jag ser den gamla tryckeriägaren stappla ut genom altandörren iförd pyjamas och en stavmixer i ena handen som vapen. 

-Vad är det som pågår? ropar han till mig på behörigt avstånd. 

Jag försöker fokusera på honom, men hålen som jag klippt ut i lakanet för att se igenom rör sig i vinddraget och gör att jag inte ser ett dugg. Strutformen på mössan har kollapsat, antagligen på grund av värmen från korset. Jag svär för mig själv att jag borde ägnat mer tid åt syslöjden i skolan. Att hälla stearin i lakanet för att kunna forma det kanske var en dålig idé? Men nu handlar det om att fullfölja, att ta fajten, stå upp för det som är rätt och viktigt. Jag tar till hela mitt magstöd och vrålar ursinnigt mot honom.

-Jag är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin….

Vid det här laget har stearinet i mössan smält och börjat forma sig runt mitt huvud, så jag sliter av mig min dumstrut så att stora tussar av mitt hår följer med. Det gör fruktansvärt ont, men jag är stark i de här lägena. Kampen är starkare än smärtan.

-Jag är Rushdies och Solzhenitsyns kärleksbarn som du kvävt med en kudde i sin barnsäng, skriker jag åt honom. Det där med kudden ångrar jag lite, liknelsen känns övertydlig ihop med lakanet på min kropp.

-Är du inte klok? Vi fick problem med tryckpressen och blev några dagar försenade, det händer hela tiden. Det här är hets mot folkgrupp, ropar tryckaren tillbaka mot mig och hytter med stavmixern, samtidigt som ljuden av polis- och brandbilar börjar närma sig.

-I helvete heller. Du är vit, man, heterosexuell och INSKRÄNKT! ropar jag tillbaka samtidigt som den horisontella delen av korset plötsligt lossnar och faller till marken bredvid mig. Kvar är bara en pinne i gräsmattan som slutat brinna och nu mest ryker lite patetiskt. Jag borde ägnat mer tid åt träslöjden i skolan.

-Möjligen är det hets mot yrkesgrupp, lägger jag till innan en polisman övermannar mig bakifrån, pressar ner mig i gräset och sätter handbojor på mig.

Några dagar senare förklarar jag för min försvarsadvokat att det brinnande korset och mitt klädval var ett impulsval.

-Jag hade både lakan och lite virke hemma. Och ett stort mått av hat. Det kändes som ett självklart val.

 

Våroffer.

anders tempelman

våroffer.jpg

Jag kallas till ett möte om grannsamverkan mot inbrott. Ett ämne där jag antar att vi grannar kan mötas som jämlikar och lägga vårt outtalade förakt för varandra åt sidan. Irritationen kring när man får elda löv i oljetunnor, grannträd som skymmer och skräpar ner, det lämpliga i att ställa ut mat till rådjuren i villaområdet så att även fästingar och råttor blir en permanent del av förortsfaunan. Eller om gräsklippning, kapsågar eller bindgalna ungarna på studsmatta är acceptabelt före klockan åtta på lördagsmornar. 

Vi förenas i en könlös föreningslokal där män i min ålder annars spelar innebandy på helgerna och tar ut sin ackumulerade besvikelse på varandra. Ålderskrämpor, avstannande karriärer, högre hårfästen och en starkt känsla av att livet inte blev som de tänkt sig. Det doftar bränd, avskavd hud i lokalen, med en accent av gubbsvett och näsblod. Polisen som leder mötet spelar antagligen i ett av innebandylagen. Han skriver oläslig på en tavla samma saker som han säger.

-Vi pratar vaksamhet, vi pratar samarbete, vi pratar om att dela och sprida information. Vi pratar om att göra bostadsområdet mindre attraktivt för tjuvar.

Alla nickar och tittar menande på varandra, ungefär som om en djup insikt förmedlats. Själv har jag fullt upp med att inte be honom att sluta upprepa ordet ”prata” i varenda mening, det är det enda jag kan tänka på. Polisen maler på och några anmäler sig frivilligt som kontaktpersoner, en tar på sig att spika upp skyltar på gatan och ordna en telefon- och mailinglista. Sen tackar Polisen för ett konstruktivt möte. Då känner jag mig tvungen att räcka upp handen.

-Jo, det här med larm och sånt, det är väl också viktigt?

-Vad bra att du tog upp det, säger Polisen och får alla att sätta sig på sina stolar igen. Alltså larm är bra och har en avskräckande effekt på de mindre professionella tjuvarna, men mer än så är det inte. 

-Jag har förstått att det är så, säger jag, men kan vi inte ha en mer offensiv inställning till hur vi skyddar våra hem?

-Hur tänker du nu? undrar Polisen.

-Lite mer old-school, som björnsaxar i trädgården, spänna upp pianotråd mellan träd i halshöjd, slå fytumsspik genom plankor som man placerar försåtligt vid altandörrar vid mörkrets inbrott med spikarna vända uppåt, eventuellt insmetade i hundbajs. 220 volt i dörrhandtagen, avslagna flaskbottnar på ovansidan av staket och murar eller, varför inte, novitjok? avslutar jag med en litet nöjt skratt. 

-Det sista var ett skämt, förtydligar jag eftersom det blivit märkligt tyst i rummet. 

-Vi får inte glömma bort att många som stjäl gör det för att de inte upplever att de har några andra alternativ i livet, säger plötsligt en man på min gata som aldrig plockar upp efter sin hund.

-Ja, skälet till den här ökande kriminaliteten är ju klyftorna i samhället, en avgrund mellan de som har allt och de som saknar allt, flikar en kvinna in som gjort sin förmögenhet på att sälja stödstrumpor till Landstinget för 1500:- styck.

-Tjuvar är också offer och om de kunde så skulle de förstås välja en annan livsstil, avslutar en man som lånade en såg av mig som han aldrig lämnade tillbaka.

-Det är viktiga perspektiv, stämmer Polisen hummande in.

Jag tittar uppgivet på människorna i salen och inser att jag inte delar någonting med dem, frånsett postnummer.

-Ja, ni har naturligtvis rätt, utbrister jag och reser mig upp. Jag tycker att vi ska omfamna det här humanistiska synsättet och inte glömma bort att applicera det på våldtäktsmän och pedofiler också. Det är så lätt för oss att säga att det är förkastliga handlingar och enbart fokusera på offren, men då bortser vi ifrån att för de här männen är det en viktig och underbar upplevelse. Tack för ett upplysande möte.

Sen gick jag hem och eldade upp vinterdäcken i ett oljefat.

Tryck om mig.

anders tempelman

80e3e8d7-90b0-4e1d-9f91-19e14be4c7f5.jpg

Jag hade sett fram emot att stå omgiven av ett hav av gamla offsetpressar från seklets början, mekaniska mästerverk med tyska namn som med minutiös precision förlöser varje sida i en öronbedövande ljudmiljö och med en doft av smörjmedel. Istället står jag med min koalapäls uppknäppt och händerna i sidan och tittar skeptiskt på en digital printer som smattrar torrt och löjeväckande i ett hörn. 

-Är det verkligen en tryckpress det där? undrar jag och fäster blicken på tryckeriägaren, en man närmare 70 med en näsa som en knölpotatis och en vattnig blick med mjölkiga inslag. 

-Eh, ja, det är en…

-Ser mest ut som en svullen skrivare, om du frågar mig. Säkert kompetent nog att pressa ur sig lite direktreklam som folk bara lyfter från brevlådan rakt ner i pappersåtervinningen. Men knappast en tryckpress värdig att reproducera min utsökta prosa.

-De flesta brukar bli nöjda, skorrar ägaren fram.

-Nöjda? Finns det något mer visionsfattigt och ambitionslöst än nöjd? Jag vill inte bli nöjd, jag vill bli förförd och uppnå extatisk perfektion.

Ett ark matas plötsligt ut och jag sliter åt mig det innan ägaren hinner reagera. Jag håller upp det mot de blågröna lysrören i taket och tittar äcklat på resultatet.

-Var fan är brådjupet i färgerna? Det som är essensen i mitt skrivande, de starka kontrasterna där det röda är rött som levrat blod och det gula är skirt som vårsnoret hos en pollenallergiker.

Ägaren tittar lite frågande på mig och pekar sen tafatt på textblocken på arket.

-Det här är ju inlagan, den….

Jag lägger min hand över hans mun och skakar missmodigt på huvudet samtidigt som jag stirrar på storpotäten mitt i hans ansikte.

-Säg inget mer. Tänk om alla gömde sig bakom plattityder som ”det ska vara så, våra andra kunder är nöjda etc”. Sen suckar jag så högt att det ekar i den korrugerade plåten som utgör företagets väggar och tak. 

-Var är ambitionsnivån? Var är passionen att överträffa varandras förväntningar? Jag tar bort min hand från hans mun och torkar av den på pälsen lite demonstrativt.

-Inlagan är ju alltid svartvit, säger ägaren med lite strån av koala på sina läppar. Vi tryckte en ny utgåva av Brott och Straff i förra veckan, på exakt den här maskinen.

Jag släpper arket till marken och låter min blick söka sig mot taket, där jag hoppas på en himmelsk ingivelse som ska rädda mig ur mitt pinsamma misstag. Ingen kommer och jag använder därför det enda retoriska grepp jag har kvar - anfall.

-Tror du inte att jag vet att inlagan är svartvit? undrar jag med dov och irriterad röst, för att sen gradvis stegra den.

-Tror du att  jag är helt imbecill? Antyder du att jag är en kulturman som sitter på en djävligt hög häst och helt tappat kontakten med kullerstenarna? Är det verkligen det du tror? skriker jag till sist.

Ägaren ser illa berörd ut och skakar bara på huvudet till svar. Jag får lite dåligt samvete och klappar honom kamratligt på huvudet.

-Förlåt, jag blir så känslosam ibland. Varför tar vi inte och skriver ut omslaget istället och ser hur färgåtergivningen ser ut där? Om inte du bestämt att omslaget ska tryckas i svartvitt också? säger jag och lägger huvudet lite menande på sned.

Demonsäljaren.

anders tempelman

41Wxp9HvKJL.jpg

Jag besöker en sängbutik för att köpa en madrass och möter en lite grå säljare i min egen ålder som visar mig några alternativ. Han slår ett extra slag för den dyraste madrassen som är gjord i någon slags skum som formar sig efter kroppen. Han uppmanar mig att provligga den. Lite obekvämt tar jag av mig skor och jacka och lägger mig på sängen. 

-Känner du? frågar säljaren entusiastiskt.

-Det känns som om jag sjunker ner i blålera, svarar jag lite oroligt. 

-Jättebra för ryggen, svarar han och sjunker ner på huk bredvid mig, så att våra ansikten kommer i jämnhöjd.

-Om du köper ett kedjetäcke också så kan jag göra en bra deal till dig.

-Vad är det för något? undrar jag och upptäcker samtidigt att jag liksom klistrats fast i madrassen. Säljaren reser sig överraskande snabbt och går bort till en hylla.

-Det är ett täcke som väger 8 kilo och som är väldigt rogivande och ångestdämpande, säger mannen och återvänder med ett täcke.

-Ser jag orolig ut, undrar jag lite bekymrat samtidigt som han lägger täcket över mig. Det är verkligen tungt och jag känner hur jag pressas ännu djupare ner i skummadrassen.

-Inte alls, men alla bär vi väl på svårigheter? svarar säljaren och lägger huvudet lite på sned. Jag har ett sånt här kedjetäcke själv, avslutar han med en djup suck.

-Jaha?

-Jag ska inte trötta dig med mina problem, säger han och berättar sen att han är son till en världsberömd regissör. En man som älskade sig själv och sina filmer, men varken hade tid eller några känslor för sina barn. Alla minst en oäkting.

-Du pratar väl inte om…? undrar jag och försöker lyfta huvudet från skumkudden, utan att lyckas.

-Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att älta och återskapa minnen och situationer från sin egen uppväxt. Han kunde sitta på presskonferenser och filmfestivaler och reflektera insiktsfullt om hur han aldrig blev sedd av sin pappa. Sen åkte han hem och var helt blind för alla sina egna barn i olika äktenskap. Mig såg han max två gånger om året och mindes aldrig vad jag hette. Hans självupptagenheten och ältande var gränslöst och han bytte kvinnor som om de vore tubsockor. Oftast när han upptäckte att de inte längre tittade och lyssnade lika beundrande på honom längre. Eller när han gjort dem gravida och inte lyckades övertala dem om att ett barn just nu vore väldigt olyckligt för alla parter. Jag såg min pappa oftare i tidningen än i verkligheten. Inte ens när jag fick egna barn, visade den store regissören något som helst intresse av att ses. Han skyllde på sin oro för bakterier, mask, löss och barnsjukdomar som skulle kunna äventyra hans nästa film. 

-Jesus, sa jag och torkade bort en tår från min kind.

-Det är som det är, sa han och ryckte lite på axlarna. Han ville aldrig ha mig och jag har levt ett helt liv i total radioskugga av det självupptagna geniet.

-Jag tar både madrassen och täcket. Ge mig det tyngsta du har.

Väl hemma bäddar jag med den nya madrassen och täcket. Min fru kryper skeptiskt ner och säger snart att hon har svårt att andas. 

-Det här har räddat livet på Bergmans oäkta barn, säger jag övertygande. Men djupt nere i madrassen anar jag att det antagligen bara var en demonsäljare jag stött på.

 

Att växa som artist.

anders tempelman

attväxasomartist.jpg

En man som presenterade sig som António Guterres ringde och undrade på bruten engelska om jag inte kunde skriva någonting positivt och uppbyggligt. Jag brukar kunna ta kritik, men just den här dagen hade nederlagen avlöst varandra. Alla mina högtflygande planer och ambitioner hade skjutits ned från himlen och sen släpats efter en traktor på en leråker där folk stod på rad och spottade på dem. 

-Jag gör så gott jag kan, svarade jag irriterat.

-Nej, jag menade att du skulle skriva något åt mig, sa mannen.

-Och vem är du? frågade jag lite mer arrogant än jag tänkt.

-…jag är Generalsekreterare, svarade han lite blygt. 

-Jaha? Åt vem då?

-Det är precis det här som är felet. Det är inte så många som känner till mig, sa António och suckade lite uppgivet. Det är därför jag behöver något inspirerande som jag kan använda i ett tal som både sätter mig på kartan och väcker en känsla av hopp och enighet. 

-Om du inte tänker svara på frågan lägger jag på, sa jag.

-Förlåt, FN. Jag är Generalsekreterare i FN, svarade António.

-Där ser man. Nu är ju inte optimism och framtidstro min starkaste gren. 

-Jag är medveten om det, sa António, men jag tänkte att du skulle uppskatta utmaningen i att skriva en text som formligen sjuder av positivism och glädje?

-Egentligen inte. Det är nog bättre om du vänder dig till någon lite mer naiv och godtrogen. Jag vill inte göra våld på min dystopiska världsbild, det kanske är mitt sista halmstrå, förklarade jag och kände integriteten jubla i mitt inre. 

-Jag förstår, sa António.

-Dessutom är det här med att vissa länder i Säkerhetsrådet har veto gjort FN helt impotent och ointressant. Det är lite som att ha fria val och sen ge några som inte gillar resultatet rätt att göra som de vill i alla fall.

Generalsekreteraren hummade i andra änden och sa att han respekterade min ståndpunkt, men beklagade att jag inte kunde åta mig uppdraget. Han undrade om jag kände någon annan som kunde vara lämplig för ett arvode på 100.000 dollar?

Min hjärna hjälpte då snabbt och välvilligt till att rationalisera beslutet som egentligen redan fattats på en nanosekund. Michelangelo ville egentligen bara skulptera, men katolska kyrkan tänkte inte beställa några skulpturer om han inte målade Sixtinska kapellet först. Parallellen var slående. Att tänja på sina principer och vara lite mer flexibel i sitt skapande kan uppenbarligen både vara lärorikt och berikande. 

-Vid närmare eftertanke vore det utmanande och bra för mig att skriva det här talet åt dig, svarade jag.

-Jaha, du lät så kritisk att..?

-Du har tänkt helt rätt, avbröt jag honom. Det går inte att anlita en okritisk skribent till det här jobbet, det kommer att klinga falskt, aningslöst och i värsta fall frireligiöst. Jag är mannen för jobbet, avlutade jag med ett kokett och tillgjort tonfall som fick mig att hata mig själv lite grann.

Två veckor senare ringde António och var helt lyrisk.

-Anders, talet är magnifikt. Den här lyriska tematiken om att allt kommer att bli bra. Hur ledare för världens länder kommer att sansa sig och hur fred, jämlikhet och rättvisa kommer att ta över. Magiskt! Sen passagen om hur fattigdom, elände, ondska och fundamentalism kommer att försvinna och alla människor kommer att respektera och älska varandra. Och så lyckas du dessutom avsluta enormt övertygande om ett globalt uppvaknande och en framtid i harmoni med naturen. Jag grät när jag kom till slutet. Hur hittade du kraften att skriva någonting så varmt och hoppfullt?

-Jag hittade glädjen, ljög jag. Varför skulle jag göra honom ledsen med att berätta att jag skrev precis som vanligt, sen bytte jag bara ut alla negativa adjektiv mot positiva? Jag var hans Michelangelo, han var min Påve. Framtiden såg ljus ut.

En okritisk kärleksförklaring.

anders tempelman

eataly.JPG

Så jag tar mig till min barndoms biograf - Röda Kvarn. Platsen där jag såg min första barnförbjudna film. Den magnifika lokalen som Urban Outfitters sen besudlade under ett antal år utan att göra något avtryck, vare sig modemässigt eller upplevelsemässigt.

Nu har en av mina stora passioner i livet tagit över - italiensk mat. (Ja, Bamse är en annan, men man kan inte få allt.) Eataly öppnar och jag är inbjuden till invigningen. Det är förstås obegripligt att de bjudit mig, sist jag recenserade en nyöppnad krog sågade jag den så grundligt att de inte hämtat sig ännu. Kanske tror arrangörerna att mitt italienska kvartsblod ska göra mig mer medgörlig? Att det faktum att jag tillbringar mina somrar i Italien och älskar landet, kommer att göra mig mer okritisk? Att gratis mat och dryck i industriella mängder kommer att grumla mitt omdöme? Eller bara för att jag känner ägarna inte kommer vara okristligt ärlig? De har naturligtvis helt rätt. ”Jävig” har en tråkig klang, men det är det enda ord jag kommer på just nu. Samtidigt så tänker jag att mina högt ställda förväntningar snarare sätter dem på hårdare prov än de dagar när jag är förbannad innan jag ens sett menyn. 

Att samla det bästa som Italien har att erbjuda i matväg under ett tak är ingen originell idé och heller inte anledningen till att de framgångsrikt lyckats etablera Eataly på flera platser i världen. Det är sättet de gör det på som får mitt blod att kännas som om det kolsyrats. Jag strosar omkring bland paparazzis och människor som är kända för att vara kända och smakar på delikatesser under kristallkronorna. Botaniserar bland hyllmetrar av direktimporterade märken jag aldrig sett förut som säljer pasta, olja, vinäger och kakor som jag aldrig begripit mig på. Det finns fisk-, kött- och ostdisk där allt ser så gott ut att jag vill köpa rubbet och bara åka hem och laga mat resten av livet.

Kronan på verket är baren i mitten av lokalen, på parkett. Kanske precis där jag satt och såg ”Blåsningen” för 40 år sedan? En kvadratisk skönhet där jag kan se mig själv avsluta en vidrig arbetsvecka med en espresso och en grappa. Jag älskar det här stället. Hade fler gått omkring med stödkragar efter Vespaolyckor, hade illusionen om Italien varit fullkomlig.

 

Att döma boken efter omslaget.

anders tempelman

attdömabokenefteromslaget.jpg

Än en gång har jag ett möte på förlaget om min bok. Efter att de nekat mig att trycka en hel bok i mitt eget blod, har jag tappat förtroendet för dem. 

-Ni saknar visioner, säger jag och kastar björnpälsen nonchalant över en finnig praktikant. Min förläggare försöker släta över det hela och skrattar lite nervöst samtidigt som hon erbjuder mig en kopp te. 

-Jag tänkte att vi skulle prata format och papperskvalitet idag, säger hon och lägger fram ett antal böcker av nobelpristagare på bordet. Jag låter mig inte smickras så lätt.

-Jag vill att boken ska kännas tung, säger jag profetiskt med blicken mot taket. Det taktila är den sista utposten för den analoga boken. Allt annat kan göras digitalt och reduceras till ettor och nollor.

Redaktören nickar instämmande och börjar fingra på en bok samtidigt som praktikantens huvud hittar ut mellan pälsmassorna, som om han föds på nytt. 

-Vad tror du om 120 grams, obestruket papper, samma som Ishiguro använder? undrar förläggaren och håller fram boken mot mig. 

-Vad tror du om ark av BLY? vräker jag ur mig tillbaka. Ett material som väger straxt under guld och skyddar mot många former av radioaktiv strålning. Där har vi ett material som är värdigt min prosa, fortsätter jag och spänner blicken i praktikanten som backar ut ur rummet med pälsen framför sig som en sköld.

-Så intressant tänkt, säger min förläggare och börjar sen omständigt berätta självklarheter om hur svårt det blir att trycka en stor upplaga, koldioxidavtrycken av att både använda bly och sen distribuera en så tung produkt. 

-Visst, de kunde ha byggt Cheops pyramider i balsaträ, de kunde byggt Eiffeltornet i gips eller tryckt Silverbibeln i ett mer praktiskt pocketformat. Men vem fan hade kommit ihåg dem då? 

-Men Anders, säger min förläggare och lägger huvudet lite på sned. Stor litteratur behöver inga pukor och trumpeter. Orden pratar för sig själva. Storslagenheten ligger bokstavligen mellan raderna. Är det inte någonting ängsligt över en bok som behöver förpackas i överdåd? Skapar det inte en misstanke om att boken saknar egna kvaliteter? 

Jag sippar lite på det tibetanska örtteet jag fått och sneglar samtidigt på henne. Hon har lärt sig av den bäste, tänker jag. Såhär skicklig var hon inte när vi började arbeta tillsammans. 

-Så vad föreslår du för platt standardlösning som ska få mina texter att poppa ut som slemproppar hos bokhandlarna? säger jag uppgivet och gestikulerar irriterat mot böckerna på bordet.

-Kanske skulle ett lite större format särskilja oss? Omslag i fyrfärg förstås och varför inte titeln präglad eller guldpläterad? 

Jag fnyser till svar, mest därför att jag vill dölja att jag är svarslös och behöver vinna tid. Sen petar jag lite prövande på nobelpristagarna på bordet med min käpp, som om det vore döda fåglar. 

-Ok, ny idé! Jag filar fötterna tills vi får ihop ett par kilo döda hudceller som vi kokar till pulpa och gör ett magiskt papper som vi trycker omslaget på? Ekologiskt men ändå personligt, säger jag med ett självbelåtet leende.

-Jättebra idé, Anders, Verkligen. Jag kanske är gammeldags här, med finns det inte en risk att vi skrämmer bort stora läsarskaror som är känsliga för böcker med likdoft. Sen kan väl ett omslag i människohud föra tankarna till att det är någon sorts installationskonst vi ger ut och jag vet ju hur känslig du är för den konstformen?

-Och mim, lägger jag äcklat till.

-Ja, precis. Så vi kanske kan återgå till att titta på några klassiska exempel? Hon tar upp en bok och tummar intresserat på omslaget.

-Men du! utbrister jag och skrattar. Att jag inte kommit på det förut, fortsätter jag.

-Vad? undrar förläggaren och flackar lite oroligt med blicken.

-Vi gör omslaget i pärlplattor? Det har aldrig gjorts förut, ropar jag triumferande.

Förläggaren lämnar rummet, jag utgår ifrån att hon måste smälta storheten i idén.

 

Att äta med öronen.

anders tempelman

150302153518-03-us-inventions-super-169.jpg

Jag får ett samtal ifrån företaget som kom på hur man vacumförpackar maträtter som piper i mikron när de är färdiga. Jag äter dem rätt ofta och minns att de lanserades med ryktet att det var Operakällaren som låg bakom recepten. Säkert ett bra drag för att distansera sig mot mikromat i allmänhet. Men med tanke på att alla rätter ser ut som om någon kräkts rakt ner i byttan är jag inte lika säker på att det gynnar Operakällaren i samma grad. Taktiskt nog säger jag inget om det utan svarar att jag gärna ses och fungerar som bollplank när de nu vill ta nästa steg.

-Hej, Anders, vad kul att du ville komma, säger en man som levt lite för länge på restaurangmat och tar emot mig på ett rätt elegant kontor i centrala Stockholm. Danska designmöbler i entrén och drivved på väggarna, som antagligen är konst. 

Jag tar av mig fezen och lägger björnpälsen på en Eames-stol i konferensrummet som har en storslagen utsikt ut över Nybroviken. 

-Patentet har gått ut, så nu börjar alla använda sig av mikromatlådor som piper när de är färdiga, säger mannen bekymrat till mig.

-Jaja, ingenting varar för evigt, svarar jag. Då handlar det bara om pris och prestanda på maten i slutänden. 

-Det är det som bekymrar oss, vi försöker hålla en hög kvalitet och vill inte dras ner i något priskrig.

-Du menar att ni faktiskt vill upprätthålla någon sorts näringsvärde och värdighet i era rätter?

-Ja.

-Enastående, svarar jag och tittar beundrande på honom. Det är så sällan jag stöter på någon med ryggrad och ambitioner att jag skulle vilja stoppa upp de få exemplar jag möter. Kanske kan man ställa ut er på Naturhistoriska Muséet under utrotningshotade arter?

-Tack. Vi älskar mat och vill att människor ska äta bra trots att de har ont om tid och inte vill gå på krogen varje dag.

-Sluta, jag blir alldeles tårögd, säger jag och baddar ögonen med en näsduk som jag snöt mig i 30 minuter tidigare.

-Men nu är allt snart över, säger mannen och ser fruktansvärt hjälplös ut.

-Lyssna nu, säger jag och fattar hans händer över det blanka konferensbordet. Vi ska produktutveckla så in i helvete.

-Hur då? suckar han uppgivet och liksom glider som gelatin ur mina händer för att slutligen sjunka ihop på sin stol.

-Vi ska fokusera på ljudet. Vi ska inte låta som de andra härmaporna.

-Vilket ljud? undrar mannen och tittar vilset på mig.

-Varje maträtt ska vara en ljudupplevelse som inte bara deklarerar att maten är färdig, utan också ge en association till vilken maträtt det handlar om.

Mannen ser fortfarande väldigt frågande ut. Jag reser mig hastigt upp och går fram till fönstret med utsikt över Dramaten. Där höjer jag armarna visionärt mot taket, blundar och låter idéerna komma till mig.

-Till köttbullarna i gräddsås använder vi ljudet av en råmande ko som sen avslutas med ett pistolskott. Indisk lammgryta är ett bräkande lamm följt av ett grytlock som slås igen. 

Jag snurrar runt och tittar triumferande på mannen som kisar mot mig och ser frågande ut.

-Är inte det lite…oaptitligt?

-Tänk det lite dova ljudet av en uggla inifrån firmans mikro, så mäktigt!

-Vi har inga rätter med uggla, svarar mannen lite trevande.

-Nej, men hade ni tänkt lite mer utanför boxen tidigare så hade vi inte suttit här nu, eller hur? Varför inte utgå ifrån vad som vore kul att höra och laga maten efter det? svarar jag lite irriterat.

-Ja, vi har verkligen fått mycket att tänka på, säger till slut mannen och ler lite nervöst mot mig. Hur gör vi med våra vegetariska rätter då?

-Åh, enkelt. Ljudet av plötsligt pysande gas bara, säger jag och slänger pälsen nöjt över armen och går hemåt efter ett väl utfört arbete.

 

Vet ni hur det fungerar här?

anders tempelman

vetnihurdetfungerarhär.jpg

Redan menyn på restaurang Paradiso fick mig att börja undra. Jag sneglade på den ett par dagar innan vi skulle dit och fira min yngsta dotters födelsedag. Att de fokuserade på vegetariska rätter både begrep och uppskattade jag, men det var något olycksbådande över menyn. Kombinationen av andefattigt beskrivna rätter (mer innehållsdeklarationer egentligen) och väl tilltagna priser fick mig att misstänka att det här antingen handlade om ett minimalistiskt kök med enorma ambitioner eller en restaurang som tänkte sätta någon sorts rekord i hur mycket man kan ta betalt för ointressant mat i minimala portioner. Det skulle visa sig att det senare var det korrekta antagandet.

Vi var sex personer som anlände och jag tror att alla gillade både lokalen och den trevliga personalen, det kändes som början på en lyckad kväll. Servitören tog sen upp beställningarna och undrade om vi ätit där förr och visste hur det fungerade? Här vaknade tyvärr den inre gubben i mig och jag var tvungen att raspa mig hårt med gaffeln i låret för att inte säga det jag tänkte. ”Jag antar att vi beställer först och äter sen?” Servitören förklarade att man behövde minst tre, fyra rätter för en komplett måltid och att man gärna fick dela. Jag lyckades pressa fram mitt varmaste leende och sa inte det jag tänkte. ”Så originellt.” Med lite huvudräkning konstaterat jag att en måltid inte skulle sluta under ca 800:- per person om man följde hans råd och då hade vi inte ens tittat på vinlistan ännu. Jag undvek ögonkontakt med någon annan vid bordet, eftersom jag misstänkte att det rann blod ur mina ögonvitor och att det kunde förstöra stämningen för födelsedagsbarnet. Men jag tror att alla beställde utan någon större entusiasm. För hur mycket positiva förväntningar kan man få av beskrivningar som ”Morot med färskost, mangold, vassle och hasselnötter” eller ”Grillad broccoli med grönkål, citron och Löfstalund ost”? 

När maten anlände visade det sig att menyn inte skrivits av en person som sniffat enorma mängder lim och fått irreparabla skador på hjärnans språkcentrum, utan av en naturalist som perfekt fångat det som serverades. Jag såg ner på två buketter med grillad broccoli vilandes på några grönkålsblad med fragment av ostflarn ovanpå. Varken mer eller mindre. Min dotter som fyllde år hade valt det här som hennes huvudrätt. Hon hade nibblat på lite oliver och syrade grönsaker till fördrinken och trodde att hon skulle bli mätt på broccolin. Jag som anat vart den här måltiden var på väg rätt länge, beställde en grillad kyckling som jag delade med en annan i sällskapet. Inte därför att den lät lovande, utan för att det var det enda på menyn som antydde någon form av mättnadskänsla. Den hade tydligen grillats i deras egna ”rotisserie” och presenterades sen på ett fat. Ensam, naken och lite torr i köttet, som om den just lämnat grillpåsen på ICA. Med en snipa med sky vid sidan om, som nästan fick mig att börja skratta.

Ingen blev mätt på restaurang Paradiso. Alla begrep hur det fungerade. Det blev dyrt och ingen hade en smakupplevelse som är värd att återge. Ändå hade vi en väldigt trevlig kväll, vilket jag tycker är lite av ett styrkebesked för vår familjesammanhållning. 

 

Individer eller råttor.

anders tempelman

individer eller råttor.jpg

Under ett års tid har min hund Signe markerat att det är någonting som pågår i krypgrunden under vårt hus. I början anklagade jag henne för att vara psykiskt sjuk när hon parkerade sig katatoniskt vid ett 100 kilo tungt kassaskåp i gästrummet. Men när en väldigt otrevlig kisslukt dök upp i samma rum ett par veckor senare, började jag ana att det där avloppsröret som jag pluggade igen med ett lock i hårdplast, kanske hade fått besök.

Eftersom jag är paniskt rädd för råttor övertalade jag min fru att lägga sig på golvet med en ficklampa samtidigt som jag tiltade kassaskåpet så att hon kunde titta in. Det dova skriket av panik som kom från min fru bekräftade mina värsta farhågor. Jag hällde upp en dubbel whiskey till mig själv och bad om ursäkt till Signe för att jag inte tagit henne på allvar. Sen pluggade jag igen avloppsröret med stålull och cement, slipade golvet, lackade och placerade sen skåpet på plats igen. Men Signe fortsatte att markera vid nya platser i huset, utmed golvlister och där rören till elementen kom upp från grunden.

Sedan dess har jag haft en fast relation med Anticimex. Personen som kom pratade om råttorna som ”individer”, vilket kanske är politiskt korrekt men inte ingav så mycket förtroende för att de skulle utplåna råttorna. Fällor med gift placerade ut under huset och runt på tomten. En månad senare återkom personen och konstaterade nöjt att allt gift var uppätet i fällorna. Signe svarade irriterat att råttorna var kvar och att de måste dö snarare än att gödas, jag nickade mitt bifall.

Ett starkare gift placerades i fällorna och efter ett par veckor fylldes huset av den omisskännliga doften av död råtta i huset. Vid nästa besök bekräftade Anticimex-personen att en ”individ” antagligen hade dött under huset. Signe framförde då strängt att råttor inte direkt är ensamdjur och att problemet inte hade försvunnit bara för att en dött. Jag undrade om de inte hade något militärt att sätta in, som gas eller trampminor, men fick till svar att ”individerna” inte fick plågas. Jag försökte då förklara att alla diktaturer som bestämt sig för att rensa sin befolkning etniskt eller intellektuellt, medvetet undvikit att personifiera sina offer. Tvärtom handlar det om att avhumanisera offren. Se dem som ohyra som måste bort för landets bästa. Personen från Anticimex tittade lite oförstående på mig och placerade sen under tystnad ut nya fällor, inklusive gamla hederliga råttfällor. 

Efter en långhelg i Amsterdam, där min fru och jag rökte allt som fanns i Coffeshops för att lugna våra nerver, kom vi hem och öppnade ytterdörren och möttes av en massiv, varm vind av likdoft i hela huset. Jag ringde Anticimex direkt och sa att såhär kan vi inte ha det, det är snart jul och att hela vår familj (inklusive Signe) snart måste börja äta litium för att överleva. Mannen sa att jag kunde vittja fällorna själv, att det inte ingick i deras uppdrag. Jag svarade att jag är 1.94 lång och knappast tänkte åla mig in under huset för att ta ut döda råttor. Mannen svarade att han var 1.84, vilket jag inte riktigt tyckte hade med saken att göra. Sen erbjöd han mig doftpuckar som skulle ta kål på den värsta lukten. Jag sa att doften är symptomet på problemet och inte orsaken. Sen la jag på och beställde helt olagliga, kinesiska råttprodukter på nätet. Ett folk som jag antar (säkert lite rasistisk) delar min syn på att råttor är just råttor. Jag tror att det följer med en liten kines som släpar ut liken när jobbet är gjort också, men det kan vara önsketänkande.

 

Julstämning på låg nivå.

anders tempelman

julstämningpålågnivå.jpeg

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.

 

Årets Mardröm.

anders tempelman

årets mardröm.jpg

Jag blir inbjuden till ett möte hos någon organisation som säger sig ha ett hedersuppdrag åt mig. När jag frågar vad det handlar om, kan mannen inte låta bli att fnittra som ett barn i telefonen och säga att jag kommer att bli mycket glatt överraskad. Jag låter bli att underrätta honom om att det är mycket ovanligt i mitt fall, men ställer i alla fall frågan om det är ett betalt uppdrag. 

-Ja, självklart, svarar han lite indignerat.

Ett par dagar senare kliver jag in på gatuplanet till en lokal i centrala Stockholm och möts av mannen jag pratat med. Han är kort, klädd i en skräddad kostym och har sina läsglasögon uppe på huvudet. Hans små pigga ögon är uppspärrade av entusiasm när han leder mig in till ett mötesrum.

-Så, säger han och slår entusiastiskt ihop händerna framför sig som annars bara dragartister kommer undan med. Om jag säger Årets Julklapp, Anders, vad säger du då?

Jag tittar lite frågande på honom, samtidigt som hela mitt immunsystem börjar nynna på en dödsmässa i kör.

-Du ska få äran att hjälpa oss att välja ut Årets Julklapp, fortsätter han och börjar lägga ut papper på bordet. Här är årets kandidater, säger han när bordet är fullt av papper.

-Får jag fråga en sak bara? säger jag trevande.

-Javisst. Här är det högt i tak, fråga på bara!

-Är inte det här som att dela ut en Oscar för bästa film innan filmåret ens börjat?

-Så har vi aldrig tänkt på det. Det är en uppskattad tradition vi hållit på med sedan bakmaskinen vann 1988.

-Jo, men vad baserar ni det på?

-Det är väldigt tydligt, säger han nöjt och reciterar ur minnet. Årets Julklapp skall representera samtiden. Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året. Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller sälja ett stort antal enheter.

-Jag förstår, men vem har gjort den bedömningen?

-Bra fråga. Det har HUI Research gjort.

-Så ett oberoende undersökningsföretag har gjort det?

-Ja, det kan man säga. Det är Svensk Handel som äger det bolaget.

-Jaha, är inte det en generös tolkning av vad ordet oberoende betyder?

-Snälla Anders, Svensk Handel representerar ju alla handlare, så det är ju ingen som favoriseras av det här.

-Så då ingår Amnesty International i Svensk Handel också?

-Nej, de kanske de inte gör. Men du måste sluta nu, annars kommer vi aldrig få det här gjort.

-Jag har inga problem med att det är genomkommersiellt, säger jag, men varför inte gå hela vägen då och låta den tillverkare som betalar mest för att bli Årets Julklapp också blir det.

Mannen blir märkbart irriterad 

-Men så fungerar det inte, kan vi gå vidare nu?

Jag rycker på axlarna till svar.

-Vad tror du om elcykeln? Den är ju lite av en snackis och ligger i tiden, säger han och tittar forskande på mig. Hela mitt immunförsvar briserar nu ut i Faurés Requiem med full kraft, ända ner på cellnivå. 

-Ja, verkligen, svarar jag snabbt. Precis som barnfetma och hjärt- och  kärlsjukdomar. Om vi ska uppmuntra folk att cykla utan att förbränna en enda kalori så kan vi väl lika gärna utse raffinerat socker till Årets Julklapp. 

-Socker? Larva dig inte Anders, det är ju ingen julklapp?

-Ok, Cannabis eller Spice då, det har ju varit populärt i år?

Mannen tittar uppgivet på mig samtidigt som min inre kör tonar ut på en sista ton tills allt blir tyst.

-Det känns inte som att du tar det här uppdraget på allvar, säger han sen lite sorgset.

Jag tar farväl i receptionen och säger att elcykeln säkert blir ett bra val.

-Man kanske kan ta elcykeln till tippen med spikmattan, woken, pokersetet och robotdammsugaren som stått i garaget ända sedan de vann Årets Julklapp?

 

Ett ovanligt beskt kaffe.

anders tempelman

nordenskiold.jpg

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.