Marknadsföring i blod.

Den 24:e april 2018 släpps min nya bok ut i handeln på Lava förlag. Det är en kombination av dålig självkänsla och ett yrkesliv som konsult som får min hjärna att närma sig kokpunkten inför lanseringen.

-Ingen produkt eller tjänst säljer sig självt, ylar jag till hela förlaget som vettskrämt samlats i företagets konferensrum. 

-Jag har inte tid att dra principerna bakom Kotler eller Porter, men att hoppas på positiva recensioner eller välvilliga bibliotekarier håller inte, vi måste vara vassare än konkurrenterna, fortsätter jag alldeles för högt.

-Så vad föreslår du? undrar förlagschefen och torkar bort min saliv från ansiktet med en näsduk.

Jag vevar anklagande med mitt stelopererade pekfinger och spärrar upp ögonen som om jag gjort en ansiktslyftning eller spelar huvudrollen i The Shining.

-Vi ska göra ETT specialexemplar av min bok. Och inte vilket djävla specialexemplar som helst, utan ett där hela boken är tryckt i mitt blod, säger jag och skrattar triumferande. Det blir väldigt tyst i rummet, vilket jag felaktigt tolkar som beundran.

-Sen drar vi igång ett lotteri på det här unika exemplaret, där jag bokstavligen utgjutit mitt eget blod. Jag märker att ni ser storheten i den här idén? säger jag och nickar gillande mot hela förlaget. Det här har aldrig gjorts tidigare, det här kommer att omdefiniera alla lanseringar av böcker för all framtid, avslutar jag och gör några entusiastiska små hopp på stället.

-Jag vill inte vara negativ, säger min redaktör efter en lång tids tystnad i rummet.

-Så låt bli, säger jag lite irriterat.

-Men det har gjorts förut, fortsätter redaktören. Saddam Hussein lät en kalligraf få mellan 24-27 liter av hans blod under 90-talet för att skriva Koranen i blod - The Blood Quran.

Jag pressar ihop mina läppar tills de bara är två vita streck och nickar. Inre bilder forsar förbi, en skäggig och dammig Saddam Hussein släpas ut ur källaren där han legat gömd och sen när han slits i bitar av en vild mob.

-Jaha? Då får vi väl hitta på någonting annat då? Jag är helt prestigelös i det här, det viktiga är ju att min bok hittar sin publik, säger jag med en sårad axelryckning mot hela förlaget.

-Vad tror du om recensionsexemplar till kulturredaktionerna, en facebookkampanj och ett stort pappställ av dig i skala 1:1 ute hos bokhandlarna? säger förlagschefen och reser sig upp för att gå.

-Genialt, svarar jag och tar en Mumsmums från konferensbordet och slukar i en tugga. OCH, lägger jag till med munnen full av skum, en bukett svarta rosor till Jessika Gedin på Babel. Varje vecka, fram till lanseringen!

Spanska för nybörjare.

Karl den II av Spanien föddes 1661 och redan vid födseln visste alla att något inte stod rätt till. Det var ju industristandard under den här tiden att expandera sin makt genom äktenskap och då helst inom släkten. I en flott släkt som de spanska habsburgarna hade inaveln pågått så länge att ingen riktigt längre höll koll på hur nära släkt man var. Karls mormor var till exempel också hans faster och hans syster gifte sig så småningom med sin morbror.

Karl föddes delvis fysiskt funktionsnedsatt och efter hand blev det dessutom uppenbart att han heller inte hade alla hästar hemma. Med andra ord, inga avgörande hinder för att axla rollen som landets Konung. Karl hade även ett rejält underbett som bidrog till att han hade problem att tugga maten och att tala rent, även när inte hade munnen full av paella och tapas. Många inom hovet hade stora svårigheter att förstå hans läspande tal och för att få Kungen att känna sig lite mer normal, började folk omkring honom också att läspa. Det ledde till att det plötsligt blev högsta mode att läspa i hela Spanien. Om den allmänna läspningen på hovet innebar att Karl kände sig mindre handikappad vet vi inte. Risken är att det hade rakt motsatt effekt och att han helt plötsligt inte begrep ett ord av vad hans rådgivare sa till honom och därför kände sig ännu dummare än vad han faktiskt var.

Karl II blev den sista kungen i sin del av släkten, men hans talfel har levt vidare i det spanska språket i över 350 år.

Anledningen till att jag berättar just den här historien idag är lite oklar. Kanske för att solen skiner ute, löven skiftar i en sprakande färgskala och för att det är torsdag? Jag behöver inte ha mer skäl än så.

Lite skit har ingen dött av.

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.

Den onde efterträdaren.

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.

Arbetsro.

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

En helt vanlig kund.

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

Rädda Grekland.

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.

Början på slutet.

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.

Sommaridyllen.

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

Månskenspromenad.

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?

Gästspel från Tibet.

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.

Dödsrunan.

Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.

Medmänniskan.

Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.

Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.

Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv. 

Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.

Dörrförsäljning av religion.

På Påskafton sitter jag i soffan iförd enbart mina Bamsekalsonger med en tvåliters PET påskmust som sällskap. Jag konstaterar besviket att miniserien ”Killing Jesus” på SVT inte alls är den thriller om en seriemördare från Mexico som jag hoppades på. När det ringer på dörren suckar jag avgrundsdjupt och går och öppnar. Två unga killar i svarta kostymer med namnskyltar med Josh och Peter och ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag pekar på Josh namnskylt med PET-flaskan och håller ett kort anförande om varumärkesbyggande och betydelsen av ett brandname som inte är en hel, illa konstruerad, mening. 

-Sändningarna från Novemberkåsan presenteras av: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varför säger ni inte bara Mormonerna istället så är ni ärliga samtidigt som ni sparar dyrbara reklamsekundrar?

-Ingen kommer in i himmelriket utom den som gör sin himmelske faders vilja, säger plötsligt Peter till mig på bruten svenska med ett imbecillt leende. Jag kliar mig på Lille Skutt och andas ut tungt genom näsan.

-Ärligt talat pojkar, vad är sensmoralen med den här historien om Jesus och korsfästelsen? Ska jag berätta vad jag tror, frågar jag utan att invänta något svar. För mig handlar det om att man inte ska gå runt och självgott sprida sin trötta religion till andra. Många kommer nämligen att bli irriterade och om du inte slutar så kommer någon att tröttna och spika upp dig på ett kors och se på tills du dör. Där har ni nya Testamentet i en elevator pitch. 

Sen dricker jag en rejäl slurk must och hämtar ny kraft.

-Och att det var hans egen fader som lät det hända? Ja, ”pappa” kanske är ett lite starkt begrepp för någon som våldfört sig på en trolovad oskuld och sen skyller på den Heliga Ande. Men OK, en spermadonator som låter sin son lida på korset. Och pojken hinner blicka upp mot gamarna som cirkulerar ovanför honom och fråga sin våldtäktspappa varför han övergivit honom? Om det inte vore för att pappan varit helt frånvarande under hela hans uppväxt, så hade det varit direkt hjärtskärande. 

-Men Jesus återuppstod från de döda, säger Josh med amerikansk brytning i kombination med någon sorts målbrott.

Jag tittar på pojkarna och känner en vemodig skälvning vibrera igenom mig. Det kan vara sötningsmedlet i påskmusten som pockar på också, det är lite oklart. Jag söker efter orden, en nästan biblisk symbolik för att vinna pojkarnas öron och få dem på rätt kurs.

-En gång i tiden fanns det en liten ondskefull pojke utrustad med en kraftfull slangbella. När en skata slog sig ner på altanräcket tog pojken en blydank och avlossade ett skott som träffade skatan rakt i huvudet. Pojken lyfte ångerfullt upp den döda skatan och bestämde sig för att ge skatan ett nytt liv, så han spikade upp den på ytterdörren med vingarna utbredda. Som en svartvit ängel hängde fågeln där med näbben riktad mot entrémattan. Och på den tredje dagen….började skatan att lukta så fruktansvärt illa att pojken fick gräva ner den i komposten. Slut på historien.

Josh och Peter stirrade med stora, blanka ögon på mig. Var det insikt jag såg, eller blind tro?

Hade jag dödat Jesus nu?

Radikaliserad bagare.

Jag spenderade förra veckan i ett heltäckande oljeställ, med gasmask, hjälm och gummihandskar så tjocka att man riskfritt kunde ta upp stavar ur ett kärnkraftverk med dem. Jag gjorde oanmälda besök på daghem i kommunen och skrämde upp både barn och förskolelärare när jag stövlade in med en slickepott i ena handen och en stor degbunke från Ittala i den andra. Myndigt sa jag att det handlade om en inspektion. Eftersom barackerna som barnen förvaras i har upphandlats av kommunen, där lägsta pris alltid är den utslagsgivande faktorn, är inspektioner lika vanligt som streptokocker.

När jag fick syn på unge med långa strängar av snor under näsan, drog jag snabbt och effektiv slickepotten över mun och kind och slog sen ner skörden i min degbunke. Barnen tystade betänkligt varje gång och förskolelärarna tittade mystiskt på mig. Jag förklarade att kommunen numera anser att svartmögel, asbest och avsaknad av ventilation är en del av kulturarvet och därför pittoreskt och charmigt. ”Så nu prövar jag en ny övertalningsmetod” sa jag och rörde mig med gnisslande ljud mot en snorig flicka med blanka ögon. ”Jag tänker inte producera en rapport som hamnar underst hos samma byråkrat som byggbolaget bjöd på en inspirationsresa till Spanien med tillhörande porrklubb” förklarade jag samtidigt som flickans snor förenades med resten i bunken. ”Vad är en porrklubb?” frågade den lilla flickan med de blanka ögonen. ”Fröken kan berätta det sen” svarade jag älskvärt och gick ut.

Efter fem dagisbesök var gasmasken helt immig och min bunke full till bredden med en härlig cocktail av resistenta bakterier. Väl hemma förde jag över allt i en kastrull på, satte den på 37 grader, sockrade generöst och la ner en vaniljstång som fick dra i ett par timmar. När de nybakade vaniljbullarna gräddat klart i ugnen, med sin särpräglade urgröpning i mitten, la jag en generös klick snor från kastrullen i varje och pudrade över med lite florsocker. Dagen efter hade jag slagit in alla bullarna i kartong som jag stulit från StureKatten. Jag lämnade in kartongen i receptionen på kommunen med ett trevligt kort från byggbolaget som önskade en riktigt trevlig helg, med nybakat kaffebröd. 

Känslan av att göra gott, finns det något mer tillfredsställande?

Kvinna för en dag.

Jag begriper kvinnor mycket bättre än män och föredrar alltid deras sällskap. Men det var först när jag satt och såg Skavlan i helgen som en idé väcktes hos mig. Inspirerad av Susan Faludis berättelse om sin pappa, började jag undra om inte jag också egentligen var kvinna. Jag började rota bland min frus kläder, i hopp om att hon gjort några felköp på nätet. Kanske en guldlaméklänning i storlek 54, ett par högklackade skor i storlek 47, trosor i XXXL och en vadderad trippel-D behå? Efter en timmas fruktlöst sökande, tvingades jag söka lyckan någon annanstans. 

Linneskåpet innehöll en fyra meter lång kräftduk som jag lyckades drapera runt mig för att sen slutligen fästa med gaffatejp runt midjan. Rent logiskt borde jag ha valt två tennisbollar till bröst och fått en mer sportig byst, lite som en nätt fransyska. Men, precis som Susan Faludis pappa, gick jag helt in i klichén. När jag hittade två båtfendrar i friggeboden var lyckan ett faktum. I samma bod hittade jag också en frigolitskiva som blivit över när vi isolerade vinden. Genom att kapa den på mitten och klistra ihop med PL400, kunde jag skära ut ett par skosulor i rätt storlek. Sen slipade jag ner dem så att jag fick en 10 cm kilklack och mina alldeles egna fuck-me-shoes. Jag gaffade fast sulorna på fötterna och noterade nöjt att mina vader och fendrar framhävdes på att positivt sätt. Stjärten däremot saknade den där härliga rundningen, så jag skar till en sittdyna från utemöblerna som jag matade in under bordsduken och åstadkom, vad jag själv ansåg vara, en nästan brasiliansk stjärt. Kanske lite bucklig och ojämn, men generös och lätt böljande när jag skred fram som en fotomodell. 

I mina döttrars gamla utklädningslådor hittade jag en tilltufsad blond peruk som nådde över axlarna. Flickorna hade lekt frisör med den vid något tillfälle, luggen var obefintlig och svallet bestod av flera skalliga inslag och några blonda testar som missfärgats med karamellfärg. Haute couture, tänkte jag och öppnade min frus sminklåda. Foundation, ögonskugga, rouge och kajal åkte på som om jag inte gjort något annat. Slutligen skulle jag göra läpparna och insåg att de inte hade den fyllighet som jag eftersträvade. Tigerbalsam visade sig vara lösningen på det och gav en rejäl svullnad och dessutom en naturlig, blodröd färg. Jag krönte mig själv med de största örhängen jag kunde hitta, en grabbnäve med bijouterier runt halsen och en rejäl splash med Chanel No5. Jag vilade fundersamt blicken på en tampong i botten av lådan, men bestämde mig snart för att jag inte skulle ha mens när jag var kvinna för första gången. Det fick bli nästa gång. Jag oroade mig också lite för att jag inte skulle hitta snöret sen, vilket skulle kunna bli svårt att förklara både för min fru och proktologen.

När det ringde på ytterdörren stapplade jag ner och såg två unga killarna från Köttbilen genom glaset. Jag kastade en hastig blick på mig själv i hallspegeln och såg generationer av starka kvinnor i min reflektion. Systerskapet var starkt inom mig när jag öppnade dörren, la upp ena armen mot dörrkarmen och vilade den andra handen på min höft.

-Det är visst min lyckliga dag idag, sa jag med den ljusaste röst jag kunde uppbringa.

Killarna visste inte var de skulle fästa blicken. För första gången i mitt liv kände jag mig åtrådd.

Telefonjour.

Jag är och hälsar på en vän som arbetar på någon sorts organisation. Han sitter i ett kontorslandskap och tar emot samtal från vilt främmande människor. Jag har försökt få honom att berätta vad jobbet handlar om, utan att bli klokare. Han säger ord som sekretess, anonymitet och förtroende. Urvattnade begrepp som omfamnar allt ifrån bankverksamhet till nätporr. Precis när han fått på sig jackan och vi ska gå på lunch, ropar en kvinna på honom långt bort i en oändlig korridor. 

-Vänta här, jag är snart tillbaka, säger han och går iväg. 

Jag slår mig ned vid hans bås omgärdat av textilväggar som dämpar ljudnivån till ett vacuum, med bara en telefon och ett anteckningsblock på bordet. När tystnaden plötsligt bryts av telefonen framför mig, ser jag ut över det öde landskapet och hoppas på att någon ska dyka upp och svara. Signalerna matar på och till slut sliter jag upp luren.

-Hallå? svarar jag lite irriterat.

-Eh, har jag kommit rätt? undrar en mansröst i andra änden.

-Ja, kanske, men jag är nog inte…

-Snart orkar jag inte längre, avbryter han mig och flåsar i andra änden.

Jag får en inre bild av en man i latexdräkt som fäst krokodilklämmor på bröstvårtorna och kopplat dem till ett bilbatteri. En bild som snart visar sig berätta mer om mig än om honom.

-Livet är för djävla hopplöst. Jag har verkligen försökt, men jag ser ingen mening med att fortsätta, säger han och tystnar. 

Kvar är bara hans andhämtning och ett dovt, atmosfäriskt knaster, som jag vet är resterna efter Big Bang.

-Varför säger du ingenting? frågar han mig irriterat efter en stund.

-Vad ska jag säga?

-Du kan väl starta med något i stil med att jag har massor att leva för? Att jag bor i ett fantastiskt land, har tak över huvudet, mat för dagen, kanske en familj och vänner som älskar mig och ett meningsfullt jobb?

-Har du det? undrar jag.

-Ja, men nu handlar det inte om det. En annan idiot på jobbet tog chefsjobbet framför näsan på mig och då gick all luft ur mig. Nu vill jag bara gå ut i skogen och skjuta mig.

Jag försöker komma på något uppbyggligt att svara på det.

-Jag förstår, börjar jag pedagogiskt. Men livet är ganska orättvist och meningslöst. Vi är här en kort stund, som små tomtebloss, sen dör vi och försvinner in i samma avgrundsmörker som vi kom från, svarar jag och skrapar lite tankfullt med nageln på en missfärgning i textilväggen framför mig.

-Är inte ditt jobb att prata mig till rätta, ge mig perspektiv så att jag ser ljuspunkterna i livet?

-Nej, det är nog min kompis, jag är för pessimistiskt lagd för det. Att prata med mig är nog lite mer som att få dödshjälp, svarar jag och lägger upp fötterna på bordet.

Han exploderar i andra änden.

-Kan jag få prata med din djävla kompis istället då? 

-Han är i ett möte. Och du kanske borde jobba på din ilska innan du skjuter dig? 

-Jag har inte ringt det här samtalet för att bli uppläxad, ylar han åt mig. 

Då tappar jag det en smula och skriker tillbaka.

-Så ge fan i att ringa hit med din patetiska självömkan och blocka inkommande samtal från människor som verkligen behöver hjälp. Och ladda bägge piporna i hagelbössan så att….

Längre hinner jag inte innan jag upptäcker att min kompis står och stirrar på mig med öppen mun ett par meter bort. Jag lägger på luren och ler mitt vinnande leende mot honom.

-Jag bara larvade mig, det var ingen där, säger jag. 

Han skrattar lättat och sen går vi äter fyra små rätter på en kineskrog runt hörnet. Jag bjuder generöst min vän på friterad banan med vaniljglass efteråt. Kanske för att jag har lite dåligt samvete, eller för att jag älskar livet?

Våldets poesi.

Jag skriver på en kriminalhistoria och överraskar mig själv med hur mycket grymhet och sadism som ryms inom mig. Människans absolut uslaste drag kommer till mig lika obehindrat som andetag och jag fyller sida efter sida med bestialiskt och meningslöst våld. Ibland tvingas jag gå och kräkas när mina beskrivningar blir för mustiga och visuella. Jag undrar var allt kommer ifrån samtidigt som jag petar bort en morotsbit från tröjan och bestämmer mig för att rensa munnen med lite kaffe. Jag köar bakom några kvinnliga kollegor vid kaffemaskinen och får en ingivelse. Som en våldets Björn Ranelid börjar jag recitera på sagolik skånska.

-Ett knytnävslag i ansiktet är en supernova i regnbågens alla färger. En spark på en liggande människa är som när tusentals äpplen faller synkroniserat till marken i Kivik. Tänder lösgör sig ur tandkött och ersätts av fontäner av blod som förvandlas till skuggor på fjärilens vingar. Och över allt hörs mördarens porlande skratt, straxt innan han klyver en värnlös kvinna med en ostämd harpa.

Kvinnorna sneglar lite nervöst på mig och går snabbt iväg med sina kaffekoppar.

-Ingen kan fånga brutalitetens innersta väsen som jag, ropar jag efter dem.

Sen flanerar jag nöjt tillbaka till mitt rum och låter min protagonist dräpa ett husdjur, mest på skoj. Jag inser där och då att jag slösat bort för många år på att försöka vara rolig. Humor är komplext, subjektivt och godtyckligt, rädsla och skräck är däremot universellt. Att få folk att skratta är svårt, att skrämma skiten ur dem är enkelt. Min nyvunna fallenhet för ondska överraskar mig, kanske mest för att jag har en självbild av att vara lite av en pacifist. Vad krävs för att locka fram Dr Mengele ur en människa? En fasansfull uppväxt? Okunnighet? Grupptryck? En skada i frontalloben?

Eller, som i mitt fall, ett förskott och en deadline?

Allt det där vi inte är.

”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.

Fortsätt titta som Anders?

Även om det finns en ärftlig missbruksgen i min familj, så har jag lyckats hantera alkohol ganska bra. Snus inte lika framgångsrikt, jag är lite av en periodare. Knark har jag valt bort eftersom jag både är spruträdd och har svårt att få i mig saker som smugglats hit i någons ändtarm. Mitt beroende har istället fått blomma ut okontrollerat i konsumtion av böcker, film och tv-serier.

Rent konkret innebär det att jag läser flera böcker samtidigt, ser flera serier samtidigt och blandar upp det med nya filmer. Mängden har eskalerat över tid, precis som med vilket drog som helst. Under julhelgen låg jag hela dagar i soffan och drog i mig serier med motvilliga avbrott endast för näring, toalettbesök och julfirande med släkten. Som dropp flödade upplevelser in i mig och gjorde mitt liv lite rikare. Men på trettondagen vaknade jag klockan tre på natten, på mage i soffan och med en sammanhängande salivsträng som nådde hela vägen ner till vardagsrumsmattan. Som en stalaktit av kroppsvätska, han jag tänka innan jag kastade en blick mot tv’n där Netflix meny lös uppfordrande mot mig med en fråga. En fråga som plötsligt berörde mig ända in i själen. ”Fortsätt titta som Anders?” 

Rent intellektuellt förstod jag att det bara handlade om min inloggning. Men plötsligt var det som om de gläntade på en okänd dörr. Att det fanns en annan person som bodde inuti mig. En människa jag aldrig träffat, en bättre version av mig själv. Så jag startade ivrigt ett ny inloggning och döpte honom till Knut. Sen tillbringade jag hela helgen med att försöka lära känna honom. Knut öppnade med alla Adam Sandlers filmer och skrattade högt och ohämmat rakt igenom. Han tyckte även om att äta ischoklad framför tv’n och drog skivor med en osthyvel som han rullade in i ostbågar som han systematiskt mulade in i munnen och sköljde ned med extra-sötad julmust.

Knut tog sakta men säkert över både mig och mitt hem. Han tafsade på min fru när hon somnat och ringde mina barn och hotade dem om de inte swischade över pengar. Knut gick också till mitt kontor och skrev antingen farser där människor snubblade, hade konstiga tänder och inte kunde hålla tätt, eller kriminalserier om seriemördare som iscensatte sina dåd i trolldeg eller på pärlplattor innan han genomförde morden. Sen tog han möten och sålde in varenda rad han skrivit. TV- och filmbolagen jublade över hans kreativa geni. Jag försökte ingripa och återta mitt liv, min integritet, min smak och estetik. Men Knut var stark och blev starkare för varje dag.

Slutligen en natt öppnades en möjlighet. Knut hade somnat i skedpositionen med min fru och jag smög ned till vardagsrummet för att eliminera honom ur mitt liv. Men när jag försökte hitta min inloggning till Netflix så upptäckte jag att den var borta. Kvar på tv’n stod bara en fråga.

”Fortsätt titta som Knut?”