KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, författare, copywriter, regissör och bloggare.

Jag gick dit för att gråta.

anders tempelman

photo-1521762849825-1dc1dda29785.jpeg

Jag gick på bio och såg ”Beautiful boy” nyligen med förväntan att jag skulle få gråta. Det ska tydligen vara väldigt nyttigt och renande att tömma systemet på tårar. En del menar till och med att man kan bli sjuk av att inte släppa ut sina känslor regelbundet. Jag brukar svara att jag skrattar så att jag gråter ofta och att det rimligen också är att agera ut känslor. Men då brukar jag snabbt informeras om att det inte gills. Att gråta står högre i kurs än att skratta. Precis som tragedier och depprock har ett högre konstnärligt värde än komedier och lycklig pop. En åsikt jag för övrigt delar, vilket gör det hela ännu mer motsägelsefullt för mig. Jag ville i alla fall försäkra mig om att min ackumulerade damm av sorg och ilska skulle tömmas. Som en varböld eller en övermogen finne, för att ge dig en vacker bild av det hela. 

Jag och min fru gick därför väl förberedda för att se en smärtsam berättelse om en förälder som försöker rädda sin son ur ett helvetiskt drogmissbruk. Alla ingredienserna fanns på plats. Bra skådespelare, en historia baserad på riktiga händelser och så en sårbar och vacker son som kör sig själv och hela familjen i botten. Vad kan gå fel? Utrustad med en extra tjock gråthandduk i egyptisk bomull och en bettskena lät jag mig omslutas av biomörkret och en tragedi som anades redan i öppningstexterna.

Jag inser att en del kanske tycker att jag trissat upp förväntningarna på ett orimligt sätt, men jag ser det snarare som att jag öppnade upp mig och gjorde mig mottaglig. Nåja. Jag upptäckte i alla fall gradvis att jag inte kände någonting alls. Möjligen en svag domning i vänster skinka, men det var svårt att hitta ett orsakssamband till filmen för det. Jag är väl medveten om att min avsaknad av känslospel kan handla om ett manligt, känslomässigt handikapp. Därför sneglade jag försiktigt på min fru. Hon brukar betraktas som en bättre människa än jag eftersom hon blir rörd ganska lätt och ofta. Men jag såg glädjande nog att även hennes ögon var torra som pergament. Det kunde ha berott på att hon skaffat nya linser och att de torkade ut ögonen, men jag såg på hela hennes kroppsspråk att hon inte kände ett smack heller. Så receptiv är jag trots allt, efter 30 år tillsammans.

Hennes känslokyla skänkte mig en stark känsla av lättnad och samhörighet, trots att hon åt upp de godaste bitarna av godiset. För på pappret borde jag gråtit till den här filmen, eftersom jag berikats med att växa upp med missbruk i familjen. Jag borde reagerat extra mycket på en skildring av en människa som oavbrutet väljer missbruket framför sin familj. Men det gjorde jag inte och det bekräftar en åsikt jag har om film och all form av konstnärligt berättande. När det är riktigt bra gjort överbryggar det allt. Jag behöver inte kunna identifiera mig med karaktärer eller ha erfarenheter kring handlingen för att bli berörd och engagerad. Jag måste däremot kunna relatera känslomässigt, vilket är en helt annan sak. När man lyckas med det så spelar det ingen roll om huvudpersonen har ett annat kön, en annan hudfärg, sexualitet eller är helt animerad. Jag blir Rödluvan, Shrek, Patrick Melrose, Malcolm X eller Edith Piaff.

Ett par dagar senare åker jag och hälsar på mitt barnbarn som är två veckor gammal. Jag får ögonkontakt och ett litet leende (antagligen gas) och blir så berörd att tårar kommer. Jag är lite osäker på om den typen av tårar räknas som renande gråt, men för mig var de det.