KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, copywriter, regissör, bloggare och författare.

Vår stund på jorden.

anders tempelman

608goya.jpg

Det ser inte ut som om vi kommer att klara av att hålla planetens temperatur på en rimlig nivå. Undergången, som mest legat på sin dagbädd och petat tänderna med en eldgaffel, stönar, reser sig upp och börjar sin lilla promenad åt vårt håll. Han har varit upptagen med att skapa och släcka några solsystem och sortera bland alla Röda Dvärgar. Kanske måste han sluta att kalla dem för det och säga Röda Småväxta istället? Det är oklart, men tills vidare får de fortsätta att heta vad de heter. Annars har han mest drejat i sitt favoritmaterial - mörk materia. Det är det minst dömande material man kan arbeta med, eftersom det saknar massa. Ett par krukor, några serveringsfat och tre tekoppar, men det han är mest nöjd med är ett abstrakt troll. Det är ett bra tidsfördriv och ibland, när han känner sig på det humöret, tänker han på sitt skapande som non-figurativ konst. 

Han har hälsat på oss på jorden förut och gett oss istider, meteoriter och annat som utplånat liv. Men han var yngre då och tyckte om att vara grym utan anledning. Nu är han mer mogen och lite av en medelålders vaktmästare som vandrar runt i universum och försöker hålla någon sorts ordning. Den där lilla blå planeten, tänker han och skakar missmodigt på huvudet och justerar sitt kön i snickarbyxorna med ena handen. Det såg ju så lovande ut ett tag, en planet som lyckats skapa en hållbar atmosfär och förutsättningar för liv. Och livet kom, först som små oansenliga bakterier som sen med bedövande långsamhet, transformerades och skapade allt som växer och lever. Så småningom utvecklades en art som kom att fullständigt dominera planeten, vilket var lite överraskande med tanke på att den helt saknade konsekvenstänkande. Möjligen var arten smartast på planeten efter miljontals år av evolution, men på det stora hela bestod den bara av en flock idioter. Fulla av sig själva och sin egen förträfflighet. Även när de stod inför hotet om utplåning vägrade de att förändra sin livsstil. Självutplånande, är det inte så det heter?

Så Undergången hämtar en pall och slår sig ner för att följa spektaklet från första parkett. Han tänker att det här blir lite som att poppa popcorn. Kanske kan det bli någonting överraskande gott och ätbart av det här också? Han vet att planeten kommer överleva och att livet kommer återvända i en ny skepnad. Men det är bra synd att ingen kommer finnas kvar för att berätta för de nya livsformerna vad det var som gick åt helvete förra gången. Men kanske spelar det ingen roll, tänker han, varje generation vill väl ha privilegiet att begå sina egna misstag?