Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Våldets poesi.

anders tempelman

Jag skriver på en kriminalhistoria och överraskar mig själv med hur mycket grymhet och sadism som ryms inom mig. Människans absolut uslaste drag kommer till mig lika obehindrat som andetag och jag fyller sida efter sida med bestialiskt och meningslöst våld. Ibland tvingas jag gå och kräkas när mina beskrivningar blir för mustiga och visuella. Jag undrar var allt kommer ifrån samtidigt som jag petar bort en morotsbit från tröjan och bestämmer mig för att rensa munnen med lite kaffe. Jag köar bakom några kvinnliga kollegor vid kaffemaskinen och får en ingivelse. Som en våldets Björn Ranelid börjar jag recitera på sagolik skånska.

-Ett knytnävslag i ansiktet är en supernova i regnbågens alla färger. En spark på en liggande människa är som när tusentals äpplen faller synkroniserat till marken i Kivik. Tänder lösgör sig ur tandkött och ersätts av fontäner av blod som förvandlas till skuggor på fjärilens vingar. Och över allt hörs mördarens porlande skratt, straxt innan han klyver en värnlös kvinna med en ostämd harpa.

Kvinnorna sneglar lite nervöst på mig och går snabbt iväg med sina kaffekoppar.

-Ingen kan fånga brutalitetens innersta väsen som jag, ropar jag efter dem.

Sen flanerar jag nöjt tillbaka till mitt rum och låter min protagonist dräpa ett husdjur, mest på skoj. Jag inser där och då att jag slösat bort för många år på att försöka vara rolig. Humor är komplext, subjektivt och godtyckligt, rädsla och skräck är däremot universellt. Att få folk att skratta är svårt, att skrämma skiten ur dem är enkelt. Min nyvunna fallenhet för ondska överraskar mig, kanske mest för att jag har en självbild av att vara lite av en pacifist. Vad krävs för att locka fram Dr Mengele ur en människa? En fasansfull uppväxt? Okunnighet? Grupptryck? En skada i frontalloben?

Eller, som i mitt fall, ett förskott och en deadline?