Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Impulskontroll.

anders tempelman

hundmanniskan.jpg

Min hund Signe och jag har suttit och studerat varandra i ett par veckor nu. Hon med någon sorts hat i blicken, jag med en forskande nyfikenhet på hennes luddiga kropp. Har hon inte uppfört sig lite skumt på sistone och är inte spenarna…heter det så? Nåja, men de här kräkningarna, olusten att dricka kaffe och röka cigg, kan det vara tecken på att hon faktiskt väntar valpar? I så fall var det trauma jag utsatte henne för (mest mig själv, ärligt talat) utmynnat i någonting positivt.

Jag surfar för att förbereda mig på det som komma skall. En valplåda måste snickras, berättar en läskig man i vaxrock och rejäla gummistövlar på youtube. Jag tänker att det där är sånt där hundmänniskosnack, en cementhink måste väl fungera lika bra? Själva förlossningen oroar mig också. Kanske mer än när jag fick mina egna barn på något sätt. De var ju i goda händer med min smärttåliga fru och erfarna barnmorska medan jag sög i mig lustgas som om livet hängde på det. Nu blir det jag som ska hjälpa till, antagligen med pannlampa mitt i natten när Signe ylar ur sig ett batteri med små råttliknande varelser. Kanske växer jag med uppgiften, tänker jag. Klipper navelsträngen med en härlig självklarhet, torkar av de små liven med frottéhanduk, gör hjärtmassage på en som verkar lite halvdöd. Sen kanske jag avrundar med att äta upp moderkakorna och unna mig själv ett litet glas sherry som måltidsdryck. Urpappan, så tänker jag på mig själv då. Urhusse, kanske är mer korrekt?

Jag skriver det här nu för att ge sken av att jag är tuff och likgiltig inför valparna. I själva verket vet jag att jag helt saknar impulskontroll när det kommer till hundvalpar. Andra män saknar det när det gäller fotboll, kvinnobröst och alkohol. När jag möter en hundvalp vill jag bara reservationslöst falla ner på knä och förvandlas till en bebispratande dåre. Med viss skamkänsla minns jag hur jag och min fru var ute och gick ett par månader efter att vi avlivat vår förra hund, en sagolik labrador som hette Gillis. Han var gammal och sjuk och vi grät som barn när han fick somna in. Vi lovade oss själva att inte skaffa en nya hund efter det. Saknaden efter vår gamla vän kändes för tung, det hade varit ett svek att försöka ersätta honom. Vi var rörande eniga. Tills vi råkade möta fyra Jack Russel-valpar ute i skogen. En timme senare hade vi handlat bur, korg, mat och koppel. Exakt hur de här nya valparna kommer att påverka mig är oklart. Jag säger att vi ska sälja allihopa, kanske mest för att jag oroar mig för att jag inte kommer klara av att släppa ifrån mig en enda. Till slut är det jag som blir den där farbrorn i vaxrock och rejäla gummistövlar, som luktar hundkiss och pratar om valplådor på youtube.

Vi får se.