KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Blogg. Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Framtidshopp.

anders tempelman

framtidshopp.jpg

Presidenten för Harvard University hörde av sig och frågade om jag ville hålla talet till avgångsklasserna i år. Jag hade drabbats av ett stort professionellt bakslag samma dag och kände mig inte i form för att hålla något tal alls. Som en sann amerikan lyssnade hon inte alls på det örat och pladdrade istället på hur hon älskade mina verk. Jag frågade vilka verk hon syftade på.

-Alla, svarade hon entusiastiskt.

-Just den dagen är min enda möjlighet att få blicka in i mitt inre, så det går tyvärr inte, svarade jag jag älskvärt.

Hon kvittrade tillbaka och började prata om alla sina år med terapeuter och analytiker som hjälpt henne att förstå alla sidor av sig själv. Och att en mötestid alltid går att flytta.

-Jag ska gå på en rektoskopiundersökning, avbröt jag henne.

Hon beklagade det och återgav sedan sina egna erfarenheter av ett ultraljud i livmodern hon gjort. Slutligen frågade hon om jag kände någon annan som kunde tänka sig att ställa upp för 40.000 USD?

Ett par veckor senare befann jag mig på campus och äntrade podiet med en baksmälla och jetlag från helvetet. Jag blickade ut över alla dessa intet ont anande, förväntansfulla ansikten och höjde mikrofonen 60 cm efter att Drew introducerat mig.

-Hej på er. Jag har mest oroat mig för hur jag skulle få tag i det här löjliga plagget vi tvingas ha på oss idag. Jag ville inte besvära Drew med att jag inte ägde ett, så jag gick hem till min mamma och klippte ner en av hennes sammetsgardiner, köpte en svart basker på en loppmarknad och klistrade sen fast Alice Coopers’ ”School’s Out” i vinyl på toppen. En skiva som betytt mycket för mig under mina formativa år. Sen fäste jag en tofs, som jag också stal från min mammas gardiner, och klistrade fast så att den dinglade perfekt i ansiktshöjd. Om syftet med den är att irritera ögonen och därigenom ge oss alla någonting annat att tänka på idag, eller om det bara handlar om att hålla flugorna på avstånd, är oklart. 

Ingen skrattade, de bara glodde dött på mig med halvöppna munnar, vilket jag tolkade som att det gick rätt bra.

-Jag antar att jag borde säga någonting uppbyggligt till er idag. Om betydelsen av kunskap för vår arts framåtskridande. Eller hur hela världen ligger öppen för er, att ni är generationen som kommer att lösa ödesfrågorna. Fattigdom, miljöhot, krig och sysselsättning. Men, som jag sa till Drew när hon ringde mig, då har du slagit fel nummer. Ni är säkert väl rustade för att komma upp med lösningar på svåra problem. Men det som ni kommer att möta mer än någonting annat i yrkeslivet, är besvikelser. Mitt tal kommer inte att vara något undantag, låt det här bli den första stenen i ett kommande monument.

-De bästa idéerna vinner nästan aldrig i verkliga livet. Jag minns det här som min största besvikelse när jag började jobba. Ingen är egentligen intresserad av att göra någonting utöver det vanliga, det är för mycket risk förknippat med det. Du kommer aldrig att behöva stå till svars för att du valt en trygg och säker väg. Det är därför som medelmåttigheten firar triumfer. Inte ens de bästa personerna når längst. Begåvning, empati och kompetens är trevliga egenskaper, men det som tar dig längst är uthållighet. Det handlar om att bita sig fast, hålla med, smälta in och spela det politiska spelet. Prestation är underordnat. Så det enda råd jag kan ge er idag, kommer tyvärr alldeles för sent. Jag hoppas att ni varit snälla mot dem som presterat sämre än er i skolan. För de kommer att bli era chefer och presidenter. Så grattis till examen och lycka till där ute.

Ingen klappade händerna. Jag trodde att det kanske skulle bli en sån där amerikansk slow-clap, där en reser sig upp och börjar klappa för att sen åtföljas av en till och sen en till, tills alla står med fuktig blick och klappar händerna röda. Men det hände inte. Det var bara ljuden av rundgången i mikrofonen, löven i träden och gnisslet av mina sneakers mot podiegolvet som hördes. Jag drog slutsatsen att jag gett dem något att tänka på, tills jag såg Drew. Hennes röda ansiktsfärg, vitnade knogar och gnistrande ögon. Som flaggan, Stars and Stripes, hann jag tänka innan jag sprang därifrån för allt jag var värd.