Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Den döende clownen.

anders tempelman

dendöendeclownen.jpg

Cirkusaffischerna sitter plötsligt överallt i förorten där jag bor. Snorungen som sitter bredvid mig i bilen tillhör några kompisar som åkt utomlands i en vecka för att försöka rädda det som är kvar av deras äktenskap. Han är sju år och säger att vi måste gå.

-Över min döda kropp, väser jag och minns när jag gick med mina döttrar på samma kringresande cirkus när de var i hans ålder. En senig öststatskvinna skred in i bikini, varav underdelen var en paljettbeströdd string, som inte lämnade ett könshår kvar åt fantasin. Hon arbetade med åtta rockringar till någon sorts dragspelsmusik och höfterna gick som ett väloljat gyroskop samtidigt som hon klistrade mig med blicken och log ett skälmskt leende. Sen kom clownen och skrämde skiten ur både mig och mina döttrar. Vi fick gå i KBT allihopa efter det.

Snorungen bredvid har redan messat sina föräldrar och håller triumferande upp svaret mot mig. 

Dagen efter sitter vi ett utkylt tält och hör hagelskurarna slå mot tältduken. Alla ungarna omkring oss har jackor från Burberry och skor från R&M Williams på sig. De glor uttråkat på några lobotomerade hästar som lommar runt i manegen, ivrigt påhejade av cirkusdirektören. En farbror i en ärmlös frack som blottar tatueringar från ryska militären och som ringlar sig över hans seniga muskler. Han ler tandlöst och pratar med mikrofonen pressad mot sina vodkablöta läppar så att man bara hör ljud av ett sedan länge utdött språk. Sen kommer öststatskvinnan in, i samma hopplösa paljettbikini, fast den kanske sitter lite tajtare är sist. Antagligen för att hon monterat in ett par silikonbröst som för tankarna till fendrarna på en normalstor Day Cruiser. Jag tittar belåtet på snorungen bredvid mig, hans mun gapar öppen och ögonen är fyllda av terror. Kvinnan jonglerar med lite stålringar i luften och gör utmanande poser som antagligen skulle klassas som blottning eller pedofilbrott om de utfördes utanför tältet. 

Sen, när man inte tror att det kan bli värre, så kommer clownen in med en elefant. Barnen jublar men den enda effekten det magnifika djuret har på mig, är en stark lust att börja gråta. Ett vilt djur som forslas runt genom Europa för att sitta på en pall och spruta lite vatten genom snabeln på clownen. Föreställning får plötsligt lite konstnärliga kvaliteter när clownen segnar ner på golvet och tar sig för bröstet. Alla tror att det är en del i showen och applåderar. Men jag och elefanten vet bättre. Våra blickar möts i en tyst överenskommelse, helt eniga om att det här är ett värdigt sätt att avsluta både föreställningen och clownen på. Men när flickan som spelat cirkusmusiken på en plastsynth skriker, inser alla att en olycka inträffat. Barn börjar gråta och föräldrar ställer sig upp och undrar vem som ska ingripa. 

-Gör något, skriker en kvinna åt mig och puttar mig mot manegen. Jag stapplar motvilligt fram och faller ned på knä bredvid clownen. En annan man från publiken står bredvid mig och slår 112 på sin mobil.

-Du måste göra hjärt- lungräddning nu! kommenderar han med ett väldigt tråkigt tonfall. Jag har aldrig kysst fullt sminkade män tidigare och någon gång måste väl bli den första, tänker jag och rullar över honom på rygg. Jag försöker minnas en kurs i livräddning från lumpen. Ett kraftigt inblås i lungorna och sen pressa minst 30 gånger över hjärtat med full tryck. Jag minns att man skulle tänka på en låt när man gör det, men minns inte riktigt vilken. Det blir ”The drugs don’t work" med The Verve, en av få låtar jag kan texten på och som känns väldigt passande.

-All this talk of getting old, it’s getting me down my love. Like a cat in a bag, waiting to drown, this time I’m coming down…

Jag trycker rytmiskt på och sjunger lyriskt med blicken fäst mot cirkustältets tak, tills mannen bredvid puttar irriterat på mig.

-Det går för långsamt. Det är fel låt.

-Så vilken låt ska det vara?

-Jag minns inte. Något snabbare och mer bögigt. 

-Bögigt? Kan du vara lite mer specifik?

-Inte fan vet jag. Tre eller kanske fyra snubbar som sjunger i falsett. 

Jag slutar pumpa clownens bröstkorg och trummar på den med mina fingertoppar och försöker komma på låten.

-Bronski Beat? Erasure?

-Nej, tidigare, kanske bröder? Pumpa clownen!

-Om du blåser, så pumpar jag, föreslår jag.

-Nej, jag har astma. Blås du. Kan det varit Village People?

Motvilligt blåser jag in luft igen och börjar sen sjunga YMCA och trycka så att det knakar i clownens bröstkorg. 

-Nej, det är inte den heller, säger killen irriterat och börjar surfa efter det rätta svaret.

När ambulanspersonalen åkt iväg med clownen och alla traumatiserade barn, sitter jag ensam kvar på knä på cirkusgolvet med en stor ljuskägla på mig. Min mun är nedsmetad med rött läppstift, min andedräkt luktar vodka och lök och jag har elefantbajs på byxorna.

-Har du funderat på att jobba som clown? frågar plötsligt en röst bakom mig. Det är kvinnan i paljettbikinin, hon röker en cigg och studerar mig. 

-I hela mitt liv, svarar jag.