KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Triathlon, glutenfri mat och opium.

anders tempelman

Jag har just kommit hem från Kanarieöarna och en resort som heter Playitas. Jag nämner det eftersom ett reseföretag har betalat mig fruktansvärt mycket för att åka dit. Vid flera tillfällen försökte jag förklara för chefen på reseföretaget att jag är opålitlig, lömsk och kan komma att skriva någonting väldigt negativt. 

-För min integritet går inte att köpas, ljög jag och hoppades att han därmed skulle höja mitt arvode. 

-Det är en risk vi är villiga att ta. All publicitet är bra publicitet, svarade han entusiastiskt och okunnigt.

Jag hade skrivit i stort sett hela artikeln redan innan jag åkte, för jag visste vad som skulle komma. Eftersom jag inte rest en all-inclusive charterresa på säkert 30 år skulle någon kanske kalla det för förutfattade meningar, själv såg jag det mer som gudomlig intuition. Jag öppnade starkt och beskrev hur den svenska modellen imploderade i samma ögonblick som folk nådde Arlanda. Hur kopiösa mängder sprit dracks på ren trots redan klockan nio på morgonen. Traditionell klädsel hade helt ersatts av foppatofflor och träningsbyxor/tights. Och den svenska blygseln, ödmjukheten och konfliktundvikande, lämnades på långtidsparkeringen i bilens handskfack. Så långt stämde det mesta, men ju närmre resmålet jag kom, desto glesare blev det med folk som stämde in på den bilden. Transferbussen avfolkades för varje stopp och till slut var det bara jag och ett tjog människor som senare visade sig vara Triathlonatleter. 

Playitas visade sig vara en anläggning dit människor på olika idrottsliga nivåer åkte för att träna och finslipa formen inför stora mästerskap. Med olympisk pool, storslaget gym och ett hav av olika lärarledda pass, möjlighet till golf, cykling, dykning, volleyboll och vattensport. Flera landslag har varit här och alla måltider i buffén dignade av nyttiga alternativ. Ingen drack alkohol till frukost eller lunch. Förbluffande! När de inte befann sig till havs eller uppe i bergen med sina blyvästar, låg de under tystnad på solstolarna likt grekiska gudar. Bläddrandes i tidningar om cyklar, kost eller träning som om det vore helig skrift. Jag hatade dem på en instinktiv nivå. Delvis för att jag skulle tvingas skriva om hela min artikel, men mest därför att de svikit den svenska charterlivsstilen och valt en präktig, pretentiös hälsoprofil med en nivå av underhudsfett som bara överträffades av hajens.

Så jag bestämde mig för att bli korsriddaren som hissade den svenska flaggan till toppen igen. Jag köpte opium från Marrakech av en tonåring på stranden och inhandlade en majspipa, som jag sen täljde ut den gamle simlegenden Mark Spitz huvud i. Jag promenerade ner till den olympiska poolen iförd snortajta badbyxor, rökrock och en biljardkö. Stillsamt studerade jag människornas fåfänga försök att stoppa tidens gång. Till slut lät jag biljardkön dramatiskt falla, som Chekhov, och klev sen ner i poolen med pipan i munnen. Mark Spitz visade vägen i 50-metersbassängen, med huvudet precis ovanför vattenytan. Opiumet hade haft sin effekt och det kändes som om jag simmade i Jello, men det kan också berott på rökrocken som svävade likt en purpurröd manet efter min kropp. Kaoset var ett faktum, kanske delvis för att jag simmade mot strömmen och det svenska simlandslaget. Alla människor lämnade poolen och skrek åt mig från poolkanten på svenska, spanska och tyska - språket som konstruerats för att ge order. Jag puffade på i majestätiskt lugn, fullföljde mina 50 meter och simmade sen självmant mot trappan under glåpord och hot. Jag stannade till i klivet på metalltrappan, liksom för en stunds reflektion. I själva verket tömde jag blåsan, grundligt och avkopplat. Sen skred jag uppför trappan och mötte folkmassans vrede med ett urskuldande leende.

-Om ni undrar varför poolen doftar sparris, så är det bara lilla jag, sa jag och gick genom folkhavet som delades för varje steg. Som Moses. Jag hade också ett uppdrag, att rädda den svenska charterturismens ansikte. Och frågan är om det inte är precis det jag gjort.