KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Att skapa tystnad.

anders tempelman

Att skapa tystnad

Det fanns en tid när jag föraktade människor som tog bilen in till stan. Alla dessa  män och kvinnor som köade in med sina stora bilar, med kaksmulorna i barnbilstolen som enda sällskap. Men nu vet jag bättre.

Min yngsta dotter och jag åker ofta tunnelbanan in till stan på morgonen. Hon ska till Hyper Island och jag ska till mitt kontor. I vår familj uppskattar vi tystnad innan frukosten brutits ned i sina livgivande ingredienser och spritt sig i kroppen. Vi sitter som två främlingar mitt emot varandra med glasartade ögon och betraktar hur bergväggarna rusar förbi utanför fönstret. Vi vaggas av tunnelbanans rörelser och det dova mullrande ljudet av hjulen över rälsen.

Men vårt drömlika tillstånd störs alltid av någon som pladdrar i telefonen. För högt, för länge och om helt ointressanta saker. En olycklig kombination som man annars bara drabbas av på parmiddagar. Så jag har börjat bejaka min inre gubbe och börjat prata tillbaka och kommentera telefonsamtalen. Jag gör det högt och tydligt, men utan att ta ögonkontakt. 

-Nehe, vad sa han då? säger personen i telefonen bredvid mig.

-Att en lobotomering kanske var den enda utvägen, svarar jag högt rakt ut i luften.  

-Jaha, men Ove har väl inte sagt något om det förut, fortsätter telefonmänniskan och flackar lite oroligt med blicken åt mitt håll.

-Jo, men elchockerna bet inte och till slut var det bara en skruvmejsel i tinningen som kunde lösa det, säger jag högt med blicken fäst på min dotter.

Vid det här laget brukar de flytta på sig. Om de inte gör det går jag över till steg två. Jag hostar som en idiot och halar upp en näsduk för munnen. En näsduk som jag preparerat med två matskedar äppelmos, en skvätt ketchup och en blåmussla utan skal. När hostattacken är avslutad håller jag upp näsduken i min hand så att alla kan se.

Sen är det lite som att åka bil ensam in till stan. Fast med min dotter mitt emot som låtsas som om hon inte känner mig. Tyst som en kaksmula.