Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Besök på pappas grav.

anders tempelman

Besök på pappas grav.

Jag var på Norra Begravningsplatsen i helgen. Regnet öste ner och eftersom jag inte varit där på över 15 år tvingades jag lokalisera graven med en GPS-tjänst. Sen stod jag där med böjt huvud och reflekterade. Huvudsakligen kring varför jag inte ägde ett paraply, varför jag valde bort regnjackan och hur i helvete jag kunde välja mina lövtunna, italienska loafers med tofsar på. 

Fötterna halkade runt i det leriga gräset och jag kunde inte frigöra mig från tanken att geggan jag stod i huvudsakligen bestod av likdelar. Som en sorts likjuice som vällt upp från de gamla murkna kistorna. Jag frigjorde mig från de här lite osunda fantasierna och halade istället fram det gravljus som jag köpt i en kiosk på gravområdet med 800% påslag på allt. 

Jag visste inte varför jag tände ett ljus, jag hade egentligen tänkt att lägga någonting mer personligt på gravstenen. Men när jag stod i hallen och ropade till min fru vad hon tyckte var bäst, och hon såg mig med en öppnad burk sardiner i ena handen och en flaska Old Spice After Shave i andra, så ändrades planerna. 

Genom att tända 10 tändstickor samtidigt lyckades jag få fyr på ljuset och lutade mig sen ovärdigt framåt och placerade det på stenkanten. I samma ögonblick bestämde sig mina skor för att släppa greppet om marken. Mitt ansikte föll långsamt mot gravstenen och mina framtänder landade på kanten och slogs ut som majskorn i min mun, min näsa pressades därefter mot gravstenen och jag gled nedåt till ett svagt gnisslande ljud. Kött mot sten. Maktlös såg jag min pappas namn, bokstavligen hugget i sten, passera för mina ögon, samtidigt som mitt ansikte skrapades upp av den försänkta  typografin. 

Jag landade rakt på graven med en dov duns. Lite naivt låg jag kvar, dels för att kunna skrika ut smärtan rakt ner i graven, men också därför att jag ville att eventuella åskådare till olyckan skulle tro att jag bara var en bedrövad son som levde ut sin sorg. Efter säkert 10 minuter var jag helt dyngsur och sneglade snabbt upp för att avgöra om jag kunde kliva upp osedd. 

Täckt i lera kom min obehagliga juiceassociation över mig igen. Gravlyktan hade förstås slocknat, så jag la några av mina utslagna tänder på graven. Sen ägnade jag 45 minuter åt att stappla omkring i mörkret och försöka hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Smutsig, blodig och tandlös. Jag tänkte på Raskolnikov.