KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Fjällvandring på köksbordet.

anders tempelman

Fjällvandring på köksbordet

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.