Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Hundälskaren.

anders tempelman

Hundälskaren

Det första jag ser när jag kliver in i den annars tomma tunnelbanevagnen på kvällen är hunden. En fulländad Jack Russel-hanne med högställda ben och strävhårig päls. Vit, men med en brun pälsfläck som täcker ena ögat och örat. Jag stirrar förhäxat på hunden som möter min blick med en värme som jag annars sällan får uppleva. 

Anledningen till min extas är att min egen Jack Russeltik, Signe, snart ska löpa och jag har därför börjat leta efter en lämplig partner för att få valpar. Som en hallick har jag botaniserat på kennelklubbar, hundsajter och Blocket. De flesta mailväxlingarna har varit direkt avskräckande. En del ägare pratar om sin hund som om det vore en son eller en äkta hälft. Andra refererar till sig själva som ”hundmänniskor” och skriver på någon sorts bebisspråk som skrämmer mig. Somliga återger, lite för detaljerat, hur själva parningen går till och pladdrar nervöst om mycket pengar de ska ha.  

Men här står nu mina drömmars hund. Min blick glider över hans intakta bakparti och sen vidare utmed kopplet mot ägare. Jag vet inte vad jag hoppas på, men när jag når en bar kvinnoarm och sen landar med blicken på en vacker kvinna runt 30, då vet jag att det här inte kommer att bli enkelt. Jag inser att jag måste använda all min taktkänsla och närmar mig ekipaget likt en Apacheindian. Analogin är förstås helt fel, men jag tänker mer i termer av lövtunna mockasiner och mina sinnen på helspänn, snarare än en skalpering.

-Vilken fin hund, öppnar jag försiktigt samtidigt som jag slår mig ner mitt emot henne. Redan då ser jag att hennes kropp går in i någon sorts försvarsställning. Hon ser sig oroligt omkring i den tomma vagnen och lägger ett ben över det andra.

-Tack, svarar hon med ett hastigt leende innan hon återgår till sin telefon.

Jag böjer mig fram och kelar med hennes hund samtidigt som jag försöker komma på hur jag ska  närma mig ämnet lite avkopplat.

-Jag har en Jack Russeltik själv, säger jag klappar hennes hund på huvudet. Kvinnan nickar och tittar upp lite snabbt.

-Underbar ras, säger jag och möter hundens varma blick.

-Ja, svarar hon och ler lite oroligt.

-Det är inte så att våra hundar skulle kunna få ses i en park någon dag? får jag ur mig och känner att jag hanterar det här väldigt bra.

-Varför då? frågar kvinnan och tittar misstänksamt på mig.

-Tja, för att…Min hjärna går på högvarv och jag vet att ordet jag söker definitivt inte är det som studsar mellan höger och vänster hjärnhalva, men ändå är det precis det som kommer ur min mun.

-Knulla.…

Hon reser sig snabbt och går mot dörrarna med sin vackra hund. Jag följer efter och försöker förklara samtidigt som tåget rullar ut över bron mot Stocksund.

-Oj vad konstigt det där blev, säger jag och småskrattar nervöst, det jag menar är förstås….

Tåget stannar och dörrarna öppnas vid Danderyds sjukhus. Hon går snabbt ifrån mig och jag följer efter lite på avstånd och fortsätter prata, lugnt och metodiskt.

-….vad heter det? Bestiga, nej? Betäcka, heter det så? Avla, kanske?

Det verkar inte ha den lugnande effekt jag hoppats på, hon kastar en skräckslagen blick över axeln och börjar småspringa bortåt utmed den ödsliga perrongen. Jag försöker komma på någonting avväpnande att säga. Något som ska få henne att förstå att jag är en vänligt sinnad tvåbarnspappa som älskar hundar. Men meningen som lämnar mina läppar är precis av den typen som jag lärt mina döttrar tillhör den värsta sortens män.

-JAG ÄR INTE FARLIG! ropar jag efter henne. 

Resultatet är att hon börjar springa för sitt liv i sina höga klackar, samtidigt som hon skriker för full hals. Jag ser henne flaxa upp för trapporna med sin sagolika hund som en dammtrasa efter sig. 

Först då upptäcker jag att en kvinna och hennes 9-åriga son står och stirrar skräckslaget på mig ett tiotal meter bort.

-Jag ville bara göra valpar, förklarar jag urskuldande och slår ut med händerna, men vid det laget springer de också för full maskin mot utgången.