KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Jag stretchar mitt tålamod.

anders tempelman

Dia-Beacon10

Dia Beacon är ett privat konstmuseum som ligger 80 minuter med tåg rakt norrut utmed Hudsonfloden från Manhattan. Jag sitter med min Bergmanbasker på huvudet och en kulturkofta i samma anda och betraktar landskapet utanför tågfönstret. Stora skogspartier blandas med små orter, fabriksbyggnader och pampiga villor. Jag passerar även en utbränd gammal medeltida fästning, byggd 1901. Välkommen till Amerika, tänker jag och närmar mig min tågstation. 

Museet är ursprungligen ett gammalt destilleri innan det köptes av av farbror som tjänat alldeles för mycket pengar, alldeles för lätt och som ville lämna något efter sig som inte bara konstaterade just det. Det är därför med viss förvåning jag närmar mig den låga fabriksbyggnad som (för Européer) ligger fem minuters promenad bort eller (för Amerikaner) 45 sekunder med taxi. Min första tanke är att jag måste hamnat fel, att jag kommit till en minnesplats för något fruktansvärt folkmord som begåtts för länge sedan. Mot indianerna kanske? tänker jag och närmar mig försiktigt entrén samtidigt som monotona orgeltoner tutas ut ur osynliga högtalare.

I det första gigantiska rummet hänger oändligt många, små identiska tavlor med olika årtal och datum på. Jag läser att konstnären gör en ny varje gång han bor på hotell och tänker fortsätta att göra dem fram till sin död. Jag slås av att han antagligen inte hittat till vuxenkanalerna på hotell-tv’n ännu och går vidare med en fnysning. 

Nästa rum bjuder på ett trettiotal, öppna metallådor monterade i rader på väggarna med en blank plexiskiva i botten. Rummet efter det huserar gamla skrotdelar från bilar som ligger lite huxflux på golvet. Jag ökar tempot och rör mig snabbt genom museets vita rum, nästan småspringer. Jag passerar hundra, upptejpade vita papper med ett streck i slumpmässig färg i över- och underkant. Jag dundrar förbi ett tjugotal trälådor på golvet, typ 2x2x2 meter med små variationer i utförandet. Utan lock, med lock, med nedsänkt lock etc.

Nu springer jag för full maskin, desperat sökande efter utgången. Efter syre och substans. Jag flåsar förbi en installation med ett 20-tal dörrkarmar av lysrör som står på rad. Men var fan är utgången? Min kofta är genomsvettig och min basker ligger som en bäversvans på mitt huvud, blank och hal. Jag stannar och hämtar andan i ett rum som har en hög med krossat glas på golvet, en sandhög med en spegel nedstucken i samt en stor ansamling med något som ser ut som gamla tygremsor. 

En man och en kvinna står på fullt allvar och begrundar dem, lägger huvudet på sned, viskar små insikter till varandra, nickar och pressar samman läpparna och kisar med blicken.

-Förbudet mot att fotografera här är ett genidrag, det måste jag säga. Om folk såg det här på sociala media, så vet jag vad det skulle göra med besökssiffrorna, flämtar jag fram lite kamratligt.

-Det är min man som gjort det här verket, säger plötsligt kvinnan med de svarta, runda glasögonen.

-Självklart. En man med enormt mycket fritid antar jag? Är det han som hittat på att utgången är omöjlig att hitta också? Sen går jag mot några stora fönster där jag nu skymtar ett handtag. 

Jag lämnar Dia Beacon, eller Die Bacon som jag döpt om det till, med baskern högt hållen och möter en anländande busslast med konststudenter ute på gården.

-Här inne begås det fruktansvärda övergrepp mot konsten och mänskligheten. Dagligen! Året runt! skriker jag och sätter mig sen i en taxi mot tågstationen.