KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Nytänk i modeindustrin.

anders tempelman

Nytänk i modeindustrin

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.