Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Den perfekta djävulen.

anders tempelman

Den perfekta djävulen

Jag sitter på piazzan i Pietrasanta. En mindre by i Toscana, granne med Lucca åt ena hållet och de imponerande marmorbrotten i Carrara åt andra hållet. Det man först utgår ifrån är snö uppe på bergen, är i själva verket marmor som lyser och skimrar. Det var därifrån Michelangelo lät hämta det kvadratiska blocket ur vilken han sen skulle hamra fram David. Jag sippar på en Aperol Spritz, en läskande drink med lite bitter smak, och studerar folklivet omkring mig.

En 8-årig pojke fångar så småningom min uppmärksamhet. Han jagar duvorna på torget iförd shorts och en blå Super Mario t-shirt och försöker stampa på dem med sina espadrillos. Målmedvetenheten är imponerande och flera gånger är han skakande nära att trampa en duva rakt över ryggen. Ingen på kaféet eller torget reagerar när pojken ursinnigt jagar vidare.

Jag tänker att pojken kanske också är ett block av marmor, ur vilken en dag hans anlets- och karaktärsdrag ska skulpteras fram ur. Men jag ser ingen nutida David i den lilla pojken framför mig. Bara en tragisk varelse som kommer att bli en belastning för släkt, familj och samhälle. Samtidigt minns jag att ju tidigare man ingriper mot den här typen av beteenden, desto större är möjligheten att pojken hamnar på rätt köl. Alla är vi marmorblock från början, tänker jag storslaget och hoppas att någon förälder snart ingriper.

Det är då pojken får syn på en liten vit duva i ett hörn av torget. Den pickar brödsmulor på gatan, omedveten om att en knubbig mördare ställt in siktet och smyger sig närmare. Ingen mer än jag verkar se det hända och jag kan inte sitta still och se detta brott begås framför mina ögon. Symboliken är för stark, den lilla, vita fredsduvan kommer att krossas om jag inte ingriper. Så jag reser mig upp och följer efter pojken med raska steg. Jag hinner ikapp honom runt ett hörn till en tom gränd, där han precis rest sin fot över duvan och ska trampa till när jag väser på perfekt italienska.

-Vad fan håller du på med din djävla hängkuk?

Kanske inte exakt den fras jag sökte, men en av de få jag behärskar till fullo och som visat sig användbar i trafiksammanhang.

Pojken tittar förvånat upp på mig och duvan flaxar iväg upp mellan huskropparna. Jag följer den med blicken när den passerar tvättlinorna där damunderkläder och handdukar sakta vajar. Pojken är fortfarande i någon sorts chock när jag lugnt berättar för honom att små pojkar som dödar och plågar djur ofta blir psykopater. Människor utan samvete som sen hamnar i fängelse eller blir intagna för psykvård. Här överväger jag att brodera vidare kring risken att bli gruppvåldtagen och knivskuren, men bestämmer mig för att det här inte är tiden eller platsen för de detaljerna.

-Är det där du vill hamna? frågar jag honom vänligt och går ner på huk.

Pojken får plötsligt någonting roat i blicken. Sen slår han sitt ansikte stenhårt i stenväggen vid sin sida. Blodet forsar ut från näsa och hans spruckna läpp samtidigt som han ler skevt mot mig, innan han kastar sig på marken och vrålar.

-Hjälp, hjälp, hjälp!

Jag står kvar på knä och är helt handfallen, pojken tar då tag i min högerhand och gnuggar den i sitt blodiga ansikte. Samtidigt hör jag hur alla stolar på baren i piazzan skrapar till och faller till marken. Sen ljudet av ett 30-tal par skor som är på väg åt mitt håll. Jag inser att jag underskattat den lilla tjocka pojken, det här är psykopaternas Michelangelo. Ett litet djävulskt mästerverk som säkert kommer att bli premiärminister om 20 år.

-Du har precis det som krävs, säger jag och klappar honom på kinden. Sen springer jag för allt vad benen bär.