KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Blogg. Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Nådastöten.

anders tempelman

Nådastöten

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.