KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Påskens läxa.

anders tempelman

Påskens läxa

Det ringer på dörren precis när vi satt oss för att äta. Jag vet vad det handlar om, flinar överslätande åt våra gäster och ursäktar mig. När jag öppnar står fyra hålögda barn med en utsträck korg mot mig. Inget ”glad påsk”, ingen hopplös teckning eller en sorglig pinne med en gul påskfjäder på. Bara 4 par grisögon som vill ha. De bara står där i sina Barborjackor och fipplar med sina iphones och väntar på att jag ska ge dem något.

-Jaha, vad vill ni då? säger jag för att försöka locka fram lite påskstämning.

-Vi vill ha godis, säger den minsta flickan i knytblus efter att en av de äldre gett henne en knuff i ryggen.

-Brukar inte påskkärringar åtminstone klä ut sig? försöker jag älskvärt.

-Vi vill ha gott godis, inget sånt där som ni gamla äter, säger den äldsta i gänget. En tjej i 10-års åldern med en blick som en gammal tjackhora.

Jag samlar mig. Försöker hålla igen det anförande som håller på att explodera inom mig. Det som handlar om att de här snorungarna summerar allt som är fel med det här landet. Att de växer upp och tror att de har en självklar rätt att få, utan att ge ett dugg själva. Och när det dessutom är små överklassyngel som fötts med silverspadar i käften, äcklas jag bortom ord. Men jag besinnar mig, de är ju bara barn herregud. Barn till föräldrar med ett medvetande som maneter som inte lyckats lära ut det mest basala. Vill man få godis av vilt främmande människor, så måste man bjuda till. Vara lite gullig, sjunga en visa, måla ett ägg, jonglera, skjuta lerduvor eller vad som helst. Men de står bara framför mig med sina små giriga blickar.

-Pengar kan vi också ta, säger den feta pojken i tweedkostym.

-Nej, det är klart att ni ska ha godis kära barn, säger jag och ler mitt vargleende. Jag går in i skafferier precis runt hörnet och tar en grabbnäve hundgodis, som ser ser ut som både choklad och lakrits, men i själva verket är nermalda djurrester som förenats med lite gelatin. Jag säger att det är någonting alldeles extra från.....Verbier, hittar jag på och märker att det är ett namn som invaggar dem i trygghet. 

Sen går de nedför backen utan så mycket som ett tack. De äter några bitar hundgodis och sekunden senare kaskadkräks de okontrollerat över varandra. 

Jag vinkar ned mot dem där de stapplar hemåt i ett doftmoln av magsaft och hundgodis, mot sina vita Howardsoffor och designerkök. 

-Jesus hade en ganska tuff påsk också, skrattar jag så att det hörs i hela grannskapet.