Olympiska tvångstankar.

Jag har en tvångstanke som återkommer vid varje sommar-OS. Den går ungefär såhär: Jag har en given plats till nästa sommar-OS i London om fyra år. Jag måste sluta arbeta och kommer sparras av de bästa tränarna i världen fram till spelen. Nu handlar det bara om att välja en gren där jag har de bästa förutsättningarna. Målet är inte ett OS-guld (även om det är fullt möjligt i mitt fall), snarare att delta utan att genera Sverige eller besudla de olympiska idealen. Med visst vemod inser jag att jag passerat bäst-före datum för de flesta friidrottsgrenar, utom möjligtvis diskus där jag kan se mig själv kasta den där lilla fjantiga frisbeen sinnessjukt långt. Tyngdlyftning ( i synnerhet ryck) bör man kanske undvika, stavhopp är ju enormt mäktig, men kanske lite för tekniskt. Men är det verkligen omöjligt att bli vass i rodd på fyra år? Lerduveskytte borde väl också vara rätt lätt. Segling, speciellt som gast, måste ju vara rena barnleken. Men samtidigt känner jag att fyra år är en lång tid och att jag måste gilla det jag ska träna så hårt och så länge. Boxning vore roligt, men jag är lite orolig för att bli slagen till pappersmassa och sen för alltid gå runt och se ut om Lillen Eklund. Beach-volleyboll kan jag se mig själv i också. Kanske spela med någon av tjejerna från Brasilien?

Anders Tempelman